Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
224

Våra nu gällande bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet (Str. L. 22) äro närmast tagna från den i ämnet utfärdade kongl. förordn. d. 79 1858, hvilken dock äfven innehåller straffbestämmelser för förfalskning. De ändringar, som vidtagits, äro icke synnerligen stora. I 1858 års förordning funnos åtskilliga hänvisningar till annorstädes förekommande bestämmelser rörande vissa med de behandlade arterna af bedrägeri och oredlighet beslägtade förbrytelser. Ifrågavarande hänvisningar hafva uteslutits. Och i öfrigt hafva vissa jemkningar af straffsatserna vidtagits, dels under förhöjning och dels åter under nedsättande af dem. Hvad som dock är nytt i 1864 års strafflag är, att det brott, som består deri, att någon lägger märke å det, som hörer annan till (Str. L. 22,2 mom. 6), utmärkta såsom bedrägeri och upphört att medföra tjufnadsansvar. Och det är äfven först genom 1864 års strafflag (22,15), som öfvande af vidskepelse förklarats straffbart, allenast för det fall att det skett för att bedraga annan eller skaffa sig vinning. Ifrågavarande gerning öfverflyttades dermed från religionsbrotten (1734 lag MB 2,2) till bedrägeribrotten.

Före 1858 års förordning fans intet allmänt lagrum rörande straffbart bedrägeri. Hvad beträffar det i äldre tider stadgade ansvaret för vägran att göra rätt för sig, synes detta visserligen, att döma efter våra landskapslagars stadganden om exekution, hafva gällt vid tiden för deras tillkomst. Svaranden hade valet mellan att vederlägga kärandens påstående eller uppfylla hans anspråk. Underlät han såväl det ena som det andra, drabbades han af straff. Enligt ett par landskapslagar (VGL:ne, HL), gjorde han sig till och med förfallen till böter, så snart han ej på kärandens enskilda anmaning efterkom hans ostridiga kraf, utan lät saken genom stämning anhängiggöras vid domstol. Detta stod i sammanhang med att rättstvisten ursprungligen handlades vid enskilda sammanträden, i följd hvaraf den stämning, som derpå kunde följa, endast afsåg att göra krafvet exekutivt gent emot sådan svarande, som tredskades. Redan enligt landslagarne inleddes emellertid ej