Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

18

dock härefter särskildt ådömda påföljderna af konfiskation och ärelöshet.

LandsförvisningLandsförvisning finnes redan under äldre tider hafva förekommit såsom ett arbiträrt straffmedel, och omtalas på sådant sätt redan i några. leges barbarorum och Magnus Lagaböters norska lagstiftning. En användning häraf var jemväl brottslingens och hans slägtingars åläggande att hålla sig borta ur landet under viss tid efter brottets begående i afvaktan på inträdandet af en försonligare stämning till förliknings ingående. Äfven en förvisning från viss ort omtalas i sammanhang med vissa förargelseväckande förbrytelser, — så bland annat i våra stadslagar och senare förordningar.

Egentlig landsförvisning kom dock först i allmänt bruk med fridlöshetens öfvergående deri. Särskildt omnämnes landsförvisning sålunda i 1734 års lag såsom straff för förbrytelser af religiös, politisk (eller ärekränkande beskaffenhet (MB 1, 3 och 4; 4, 7; 60, 4 och 5). Men i öfrigt kunde en för undgående af straff verkställd rymning ur landet vid fortsatt förblifvande utrikes bringa rymlingen i en landsflyktings ställning (MB 26, 1; HB 16, 5), hvarförutom den, som rymde för grof missgerning, under vissa förhållanden utan vidare behandlades såsom landsflykting (ÄB 7, 2). Eljest användes äfven hos oss landsförvisningsstraffet arbiträrt i stället för svårare straff.

Med landsförvisningen följde förutom förlusten af rätt till uppehåll i landet äfven åtskilliga andra af den gamla fridlöshetens påföljder. Sålunda hade hos oss den landsförviste efter 1734 års lag ej arfsrätt för sig och barn, som aflades under landsförvisningen, åtnjöt ej heller ära och kunde i saknad af borgerlig rätt ej innehafva embete, burskap eller stämma å riddarhuset, ej uppträda såsom rättegångsfullmäktig eller aflägga vittnesmål, hvarförutom med honom ingångna aftal om trolofning eller bolag kunde ryggas. Om all sin rätt gick han dock icke miste. Och än mindre var detta förhållandet, om landsflykten från början endast var ådömd å viss tid (ÄB 7, 2).

Redan snart nog efter medeltidens utgång började likväl staterna finna sig besvärade af