Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


256

betraktande vid fastställandet af påföljderna för dess upphofsman. Allenast så till vida kan detta anses hafva varit förhållandet, som det här mera än eljest framträdde en benägenhet att förena visst äfventyr, skadeståndsskyldighet eller vådabot, med ovarsamt umgående med eld. De enklare lefnadsförhållandena och frånvaron af verkliga stadssamhällen gjorde äfven brandolyckor i vida mindre måtto allmänfarliga, än nu är förhållandet. Detta visade sig bland annat äfven deri, att nedbrännandet af hus och gård mångenstädes utgjorde ett exekutionsmedel mot gröfre missdådare.

Emellertid räknades äfven i den äldre germanska rätten antändning af hus under vissa förhållanden såsom en särskildt svår illgerning. Förutsättning härför var dock, ej blott att gerningsmannen stod efter de innevarandes lif, utan äfven att han härvid gick till väga på ett lömskt och försåtligt sätt. De vanliga uttrycken i detta afseende voro, att någon nattetid eller hemligen åsatte eld eller stal eld in i annans bostad. I den nordiska rätten brukades för ett förfarande af denna art allmänt beteckningen mordbrand. Påträffades mordbrännaren å bar gerning, var han hemfallen till döden, skulle sjelf brännas (ÖGL, UL), mista halsen (Jysk. L.) eller hängas såsom en annan tjuf (SkL). Här och hvar finnes ytterligare stadgadt, att ett liknande öde skulle vederfaras den, som med en samlad skara folk drog åstad och hemsökte annan med brand (SkL). Redan i de äldre rättsböckerna framträder dock för öfrigt undantagsvis den uppfattning, att hvarje uppsåtligt sättande af eld å boningshus var ett nidingsverk af urbota beskaffenhet (norsk rätt). Men här möta oss tydligen nyare grundsatser af främmande ursprung.

Romersk rätt.I den romerska rätten synes eldanläggning till en början jemväl hafva bedömts hufvudsakligen från synpunkten af den derigenom förorsakade skadegörelsen. Deraf föranleddes således principiellt blott en skyldighet att utgifva ersättning. Men senare infördes stränga straff för eldanläggning. För den händelse att gerningen var afsedd att tjena till medel för anslag mot menniskors lif eller stod i samband med förbrytelser mot den allmänna