Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
261

31), hvaremot eljest hans egendom gick i skifte och han sjelf var hemfallen till bålet (UL WB 25, WmL II BB 25, HL WB 20; jfr. ÖGL EB 31 pr.). Till inträdande af straffbarhet hörde emellertid, att en verklig brand uppstått. Det heter i beskrifningen på brottet, att ett eller flera hus brunnit upp, och för det fall att ingen skada skett, säges det: ˮþa ær hött mæþ ængu bötˮ (UL WB 25,1, WmL II BB 25).

I tiden efter landskapslagarne började man likväl alltmera fästa afseende vid den med lössläppande af eld förenade vådan för menniskor. Detta gaf sig till känna redan i landslagarne och allmänna stadslagen. Man skärpte straffen för skadas förorsakande genom elds vanvårdande, under fastställande af olika straff för verklig våda och vårdslöshet och af särskilda böter för skada till menniskolif (såväl i MELL som än mera i ChLL i fråga om brandskada å hus en modern åtskilnad mellan vårdslöshet och våda, hvarvid i MELL de gamla straffsatserna i det hela bibehållits för vårdslöshet och strafffrihet medgafs vid full våda, så vidt ej skada skett å menniskolif, men i ChLL stadgades för det förra fallet ej blott straff utan äfven skadans ersättande och i det senare åter mindre böter till viss andel af skadan eller i allt fall under inbegripande af denna). Den senare lagstiftningen och praxis gick än vidare i denna rigtning. Sålunda gjordes ej vidare till vilkor för eldanläggnings bestraffande såsom mordbrand, att afsigten varit att innebränna folk (KB 228 1710). Ja äfven för det fall att folk ej plägat vistas i byggnaden, ansågos bestämmelserna om mordbrand tilllämpliga, fastän då visserligen en lindring i straffet medgafs i nådeväg (K.Båds Br. 58 1711). Uppsåtlig anläggning af skogseld belades med ett skärpt ansvar (i skogsordn. 208 1664 lifsstraff), hvarjemte äfven med afseende å dylik brand åtskilnad gjordes emellan våda och vårdslöshet (KF 1011 1690 och K.Råds Br. 151 1713).

Redan före 1734 års lags tillkomst hade sålunda beträffande eldanläggning nu rådande uppfattning i viss måtto gjort sig gällande i den svenska rätten, och beaktande kommit att skänkas åt