gudomlighetens namn, som kyrkan framställde sitt anspråk på sedlighet, och förbrytelser deremot uppfattades af henne såsom religionsbrott. De upphörde att betraktas såsom förbrytelser mot enskild rätt. Åtminstone ville kyrkan i sådant hänseende det icke låta bero på förlikning med enskild målsegande.
Emellertid var det blott efterhand, som de kanoniska rättsnormerna vunno fotfäste och erkännande i den verldsliga rätten. Kyrkan gick härvid till väga med den största varsamhet. Så vidt det var möjligt, lemnade hon den äldre rätten orörd och skonade det rådande uppfattningssättet. Hvad särskildt angick äktenskap, förklarade hon likväl detsamma vara ett sakrament, omöjligt att upplösa vare sig genom ömsesidig öfverenskommelse eller ensidig uppsägelse. Brytande af äktenskap upphörde i följd häraf att utgöra en särskild form af brott. Äfven beträffande äktenskaps ingående införde kyrkan helt och hållet nya regler. Men det var dock egentligen icke medelst straff, som hon upprätthöll desamma. Här bevarade sig äfven till stor del det gamla åskådningssättet, och i följd häraf vidgades än mera åtskilnaden mellan de egentliga sedlighetsbrotten och de gerningar, som inneburo ett svikande af utfästelse till äktenskaps ingående. Då vållande till skilnad i trolofning för närvarande bedömes enligt reglerna för kontraktsbrott och sålunda, så vidt trolofning i och för sig eger rättslig giltighet, i hufvudsak endast medför civilrättsliga verkningar, utgöra den gällande rättens stadganden derför endast resultatet af en oafbrutet fortgående rättsutveckling. Och detta gäller äfven om skilnad i äktenskap, till den del som densamma på nytt medgifvits. Hvad kyrkan här bragt in af nytt, är den genomförda likställigheten mellan man och qvinna.
Beträffande öfriga här omhandlade brott synes kyrkan till en början hafva nöjt sig med att för sin del utkräfva böter eller penitenser af den, som efter dess förmenande kränkt sedligheten. I den allmänna lagen qvarstodo mestadels de gamla ansvarsbestämmelserna utan förändring eller tillökning. Till den del som de kyrkliga rättssatserna erhöllo bekräftelse, skedde detta i enstaka kungliga
