Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
293

förförelse (fransk, belgisk och holländsk rätt). I dessa senare fall är det således våldet och missbruket af myndigheten, som föranleda ansvaret.

Våldtägt och de dermed beslägtade förbrytelserna, otukts föröfvande med qvinna, som man försatt i medvetslöst tillstånd eller som eljest befinner sig deri, hafva, i motsats till hvad som skett i den svenska rätten, allmänt karakteriserats såsom sedlighetsbrott. Qvinnas bortförande mot eller med hennes vilja betraktas deremot såsom frihetsbrott eller i allt fall icke såsom sedlighetsbrott (dock så i norsk, dansk och engelsk rätt). Enligt regel har härvid ett bortförande af qvinna med hennes vilja endast belagts med ansvar, för det fall att hon är ogift (i svensk och norsk rätt äfven bortförande af gift qvinna straffbart) och härjemte omyndig eller enligt ett par lagar ej uppnått viss ålder, lägre än myndighetsåldern (i ungersk rätt 14, i dansk och engelsk 18). Egendomligt för den danska rätten är att beträfffande förenämnda våldshandlingar mot qvinna hafva anordnat olika straffsatser, allteftersom föremålet derför är en beryktad eller en oberyktad qvinna.

Hvad beträffar affattningen af de särskilda lagrummen, gäller det i öfrigt om samtliga här berörda förbrytelser, att lagarne förete temligen stora olikheter. Särskildt äro sålunda stundom bestämmelserna gifna med afseende allenast å qvinna (i svensk rätt Str. L. 15,12—20, 18,6 mom. 2, 7, 8, 11 mom. 2), under det att annorstädes ingen skilnad göres mellan könen i sådant hänseende (i svensk rätt Str.L. 18,6 mom. 1, 11 mom. 1, 12). Och på samma sätt afse somliga lagrum allenast verkligt lägersmål (i svensk rätt Str.L. 17,1 2, 18,9), andra åter otukt i allmänhet (i svensk rätt Str. L. 15,12—15, 18, 1—8, 11, 12), medan ännu andra åter fastställa olika straffsatser, allteftersom gerningen varit af det ena eller det andra slaget. I dessa hänseenden råder ingen öfverensstämmelse hvarken mellan de olika strafflagarne eller de särskilda straffbuden i en och samma lag.

De skiljaktigheter, som förefinnas mellan rättssystemen, bero till stor del derpå, i hvad mån lagstiftarne hållit fast vid förutvarande rättsnormer på ifrågavarande område. Det kan också icke nekas, att i