hufvudsakligen genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 och genom 1864 års strafflag (kap. 17 och 18). Det i 1734 års lag redan betydligt minskade och derefter, hvad angår qvinna, än vidare lindrade (KF 10⁄4 1810) straffet för lönskaläge bortföll 1864 alldeles för henne och blef för man af sin närvarande allenast vilkorliga beskaffenhet.
Ända till 1864 års strafflag tänktes det höra till ifrågavarande förbrytelser, att en verklig beblandelse egt rum. Äfven beträffande tvegifte gjorde sig denna uppfattning i så måtto gällande, att beblandelse föranledde en straffskärpning. Likaledes var förhållandet med bortröfvande af qvinna. I fråga om våldtägt uppstod sålunda en åtskilnad mellan fullbordad gerning och försök med lägre straff för det senare (jfr. 1734 lag MB 22,1). Sådan otukt, som ej afsåg beblandelse, var i allt fall icke föremål för straffbestämmelser. Lindringar medgåfvos i öfrigt på åtskilliga skäl, särskildt bland annat så att det stränga lagstadgade straffet ansågs ej kunna tillämpas, då en äktenskapsbrytare kunde åberopa sig på att hans äkta maka tidigare förbrutit sig med hor eller tvegifte, att hans äktenskap vore ogiltigt eller att han haft anledning förmoda, att det vore upplöst genom dödsfall eller förlöpande (så redan före 1734 års lag enligt KB 18⁄9 1697, 27⁄5 1698, 9⁄12 1699, K.Råds Br. 3⁄2 1711, KB 5⁄10 och 7⁄12 1722 samt än vidare enligt åtskilliga kongl. bref efter 1734 års lag). Och sålunda finnes härjemte ej blott vid lönskaläge utan äfven vid våldtägt efterföljande äktenskap hafva ländt till befrielse från straff (Svea HfRtts Res. 9⁄10 1702).
Hvad beträffar återstående moderna sedlighetsbrott, egnas ej annat än undantagsvis uppmärksamhet åt dem i våra äldre rättsböcker (ocker i UL, spel i GottlL, Allm. St. L. och gårdsrätterna samt koppleri i Visb. St. L.). Deremot innehålla 1734 års lag samt förordningar i tiden före och efter densamma i sådant hänseende stadganden rörande ej blott ocker (närmast före 1734 års lag K. Plakat 16⁄12 1687), spel (före 1864 års strafflag K. Förbud 2⁄8 1792, K. Varning 24⁄5 1810, KF 11⁄1 1859, hvilka enligt K. Utslag 8⁄12 1875 ej vidare äro tilllämpliga) och koppleri (Sjöart. 1685, KB 8⁄11 1693,
