Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


300

1734 lag MB 57,1), utan äfven häfdande af sådan person, som man har under sin vård (före 1734 års lag dels arbiträrt straff för fångvaktare, dels enligt K.Råds Br. 1012 1709 dödsstraff för lärare; i 1734 lag MB 53,6 straff för lärare och förmyndare), skörlefnad (1734 lag MB 57,2), fylleri (KF 1611 1841; förut straffbestämmelser för den, som drucken kom i kyrka eller gick till Herrans Nattvard) samt grymhet mot husdjur (KF 2112 1857; förut bestraffad blott såsom skadegörelse). Fullkomligt nya äro i 1864 års strafflag lagrummen rörande koppleri i fråga om personer, som man har under sin vård, och ett sårande af tukt och sedlighet medelst anstötligt beteende. Förebilder till det senare stadgandet funnos dock i tryckfrihetsförordningens numera fullständigande lagrum, § 2 mom. 4 och § 3 mom. 13. I öfrigt ansluta sig för närvarande temligen nära till de svenska sedlighetsbrotten bestämmelserna rörande ocker (1734 lag HB 9,6) och lotteri (KF 68 1881).




Religionsbrott och förbrytelser mot den kyrkliga ordningen.Kännedom om samfundsskick och rättsordning i de germanska samhällena sträcker sig endast undantagsvis så långt tillbaka som till hedendomens dagar. I det mesta kan för dessa tider upplysning endast vinnas på det sätt, att man drager slutsatser från rättsförhållandena närmast efter kristendomens antagande. I de delar, som dessa icke öfverensstämma med de kanoniska rättsnormerna, har man enligt regel att spåra rätt af hedniskt ursprung. På det rent religiösa området lemnar ett förfarande af nämnda art likväl ringa utbyte. Ty derstädes fordrade kyrkan helt naturligt redan från första början, att allt skulle ordnas i enlighet med dess lära och grundsatser. I mån som skiljaktigheter här finnas mellan senare stadganden och den äldre rätt, som är oss bekant, har detta i allmänhet sin förklaring deri, att de kyrkliga principerna sjelfva undergått en utveckling, ej deri, att de, såsom eljest ofta var fallet, endast efterhand gjort sig gällande och i förstone haft att bestå en kamp med förutvarande sed och uppfattning. Man har likväl