Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
306

(svensk, tysk, ungersk, österrikisk och engelsk rätt), Guds ord (svensk, norsk och engelsk rätt), sakramenten (svensk, norsk och engelsk rätt), gudstjensten (svensk och dansk rätt), religionen (norsk och österrikisk rätt), ritualboken (engelsk rätt) eller trossamfundet sjelft, dess bruk och inrättningar (tysk rätt). Och än vidare framställas mångenstädes mera eller mindre såsom brott af religiös karakter: skymfande (ungersk, holländsk, fransk och belgisk rätt) eller våldförande (ungersk, fransk och belgisk rätt) af prest under religionsförrättning, hindrande från att hålla eller bevista gudstjenst (dansk, tysk, ungersk, fransk, belgisk och holländsk rätt), störande deraf (dansk, tysk, ungersk, österrikisk, fransk, belgisk och holländsk rätt), bedrifvande af ofog i kyrka eller å ort, afsedd för religiös förrättning (tysk och ungersk rätt) eller med föremål, som begagnas vid gudstjenst (ungersk, österrikisk, fransk, belgisk och holländsk rätt), störande af griftefrid eller ofredande af lik (dansk och tysk rätt) samt arbete eller handel å sön- eller högtidsdag (svensk och engelsk rätt). I svensk rätt är äfven brotts begående å sabbatstid en försvårande omständighet (Str. L. 7,4). Förutsättning vid dessa förbrytelser är principiellt, att allmän förargelse åstadkommes. Vid gäckeri med religiösa ting hör det alltså till handlingens straffbarhet, att de, hvilkas religiösa känslor såras genom densamma, erhålla kunskap derom, med andra ord att handlingen i viss måtto varit offentlig. Men å andra sidan bestraffas ej blott de gerningar, som kränka den religiösa öfvertygelsen hos medlemmarne af en viss bekännelse, utan afse lagrummen rörande religionsbrotten att i sådant hänseende skydda alla inom staten tilllåtna religionssamfund. Hvad, som vid de närvarande religionsbrotten är föremål för bestraffning, är det våld, som göres på andra menniskors känsla och öfvertygelse. Det är ej gudomligheten, utan ett flertal menniskors enskilda rätt, som genom ifrågavarande lagstiftning är tagen i skydd. Men just derigenom att den religiösa öfvertygelsen endast åtnjuter skydd, för så vidt den är gemensam för ett större antal menniskor, äro religionsbrotten nu, liksom under den tid då kyrkliga