K. L. 6⁄12 1869) och infördes lägre straff för utspridande af lärosatser, stridande mot den evangeliska läran. Och af sistberörda bestämmelser lät kongl. förordn. d. 16⁄11 1869 blott qvarstå hvad, som stadgats om ansvar för den, som genom otillbörliga medel eller under missbrukande af sin ställning sökte förmå annan till affall från den evangeliska bekännelsen, äfvensom för den, som nödgade eller lockade minderårig eller underlydande till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning. 1864 års strafflag innehöll till sist äfven straffbestämmelser till skydd för medlemmar af sådant främmande trossamfund, som af staten utverkat sig rätt till offentlig religionsöfning (Str. L. 11,3). Då den här gifna straffbestämmelsen för gäckeri med främmande religionsbekännares troslära lemnats i sammanhang med afhandlandet af församlingsfriheten, är väl ifrågavarande gerning dock endast straffbar, för så vidt densamma föröfvats vid någon af deras sammankomster.
Vid sidan af strafflagen bestå i öfrigt fortfarande åtskilliga straffbud till befrämjande af kyrklig ordning, nemligen dels med afseende å främmande församlingar (KF 31⁄10 1873, förut KF 23⁄10 1860) och dels i fråga om statskyrkans bekännare (straff för tredskande vinkelpredikanter enligt KF 11⁄12 1868, för underlåtet befordrande af barn till dop enligt 1686 KkL 3,2, för liks egenvilliga nedsättande i graf enligt 1686 KkL 18,4, hvilken sista bestämmelse dock ej anses tilllämplig vid begrafning utan anlitande af prest jemlikt K. Utsl. 9⁄7 1872 och 16⁄4 1888). Såvidt som lagrum af denna art hafva afsett att anordna ett visst kyrkligt tvång, hafva de likväl till största delen afskaffats (straffet för underlåtet begagnande af nattvarden genom KF 16⁄11 1863 och straffet för försummande af husförhör genom KF 21⁄9 1888). En erinran om den domsrätt, kyrkan en gång besutit, och om den forna utsträckningen af religionsbrotten gifver kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 med dess föreskrift att, derest någon ådömts straff för en eller annan af en mängd uppräknade förbrytelser och förseelser, han icke eger att komma i åtnjutande af Herrans Nattvard, förrän han undergått enskild skrift.
