Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

27

senare uppkommet, som bestod i det värde, hvartill ett menniskolif uppskattades, och som i egentliga fridlöshetssaker utgjorde en lösepenning för brottslingens genom fridlösheten eljest förverkade lif (wergeld, mangiald, manbôt). Detta senare bötesbelopp leder derför sitt ursprung först från den tid, då man allt mera började att ersätta fridlösheten såsom straff med böter. Och liksom inskränkningen i fridlösheten närmast synes hafva skett så, att lagen fastställde det, som ofta förut skett, så har också dessa böters storlek från början helt säkert bestämts efter de grunder, som småningom kommit att följas vid privat biläggande af fridlöshetssaker. Efter hand framgingo ur dessa lägre och högre böter genom delning och mångdubblande en mängd särskilda bötesbelopp, hvilka, med hvarandra sammanställda, bildade en fortlöpande straffskala.

Böter erlades enligt regel icke endast till den omedelbart förorättade utan äfven till andra, som förutom honom tänktes hafva blifvit kränktegenom brottet: jordegare, på hvars mark brottet föröfvats, biskop, kyrka, den förorättades herre etc. och framför allt till dem, hvilka vårdnaden om samfundets frid ålåg, d. v. s. rättsamfundets innebyggare eller konungen (fredus, fridsbot). Under loppet af utvecklingen trädde dock böternas egenskap att företrädesvis tjena den enskilde till upprättelse allt mer i bakgrunden. De erhöllo derigenom karakter af att i första rummet vara ett straff för brottslingen. På samma gång sammansmälte de till olika personer erlagda bötesbeloppen till ett enda (så hos oss i allmänhet redan i LdskpsL:ne), hvaraf dock andelar utskiftades till samma personer som förut, och det mången gång till olika belopp. Äfvenledes uppkommo böter, som ej stodo i något sammanhang med de ursprungliga bötessatserna. Böterna voro bestämda i spanmål, vadmal, boskap eller, hvad vanligast var, i penningar, nemligen hos oss i mark silfver (1 Mark = 8 öre, 1 öre = 3 örtug, 1 örtug = 8 penningar i Svea- och 16 i Götalandskapen under LdspksL:nes tid), hvarvid dock ursprungligen de sålunda förbrutna penningebeloppen kunde efter ett visst stadgadt värdeförhållande erläggas med andra såsom