Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
346

förordning och 1864 års strafflag erhållit en allmän bekräftelse. Ytterligare infördes genom 1861 års förordning i den svenska rätten begreppet våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, hvarjemte i densamma först uttryckligen framhölls, att brott mot offentlig myndighet äfven kunde bestå i ett nödgande af embetsman utom tjensten. Då i öfrigt våld å embetsman för embetets skull i vår rätt bestraffas såsom brott mot offentlig myndighet, om våldet skett af hämnd för embetsåtgärd, men också endast i detta fall föranleder ett skärpt ansvar (äfven i finsk rätt enl. KF 2611 1866), beror detta helt och hållet på en återverkan af äldre lagstadganden och utgör en påminnelse om den anknytningspunkt, som förevarande lagstiftning i vår rätt haft i bestämmelserna rörande ˮorättar hämpdirˮ. Med den genom 1864 års strafflag åvägabragta sammanställningen af uppror och förgripelser mot embetsmän blef hämnd för embetsåtgärd äfven upptagen bland bevekelsegrunderna till ett uppror.

Att med våld befria fånge, s. k. gislinga brut, utmärktes redan i våra landskapslagar såsom en svår förbrytelse (UL, SmL, ÖGL). Till en början betraktades gerningen härvid såsom ett brott mot målseganden, i hvars vård fången tänktes befinna sig. Den sammanställdes derför ock med åtgärd, hvarigenom en grof missdådare efter gerningen togs i skydd mot en rättslig förföljelse från målsegandens sida. Emellertid blef ett våldsamt löstagande af fånge, på förut skildrade sätt, ett edsöresbrott genom en rättsutveckling, hvartill uppslaget kan spåras så långt tillbaka som i ÖGL (DrB 2,1, Uaþmb 34,1). Gerningen blef sålunda ett brott mot offentlig rätt, ett brott mot konungens förbud. På samma sätt gick det med lössläppande af missdådare eller annan åtgärd, hvarigenom fånge obehörigen sattes i frihet. Redan enligt landskapslagarne skulle målseganden inställa tjuf på tinget. Ett lösgifvande medförde bötesansvar. Denna föreskrift förekom äfven i landslagarne och stadsrätten. Men derstädes var straff jemväl särskildt utsatt för den tjensteman, som lät tjuf, hvilken till honom öfverantvardats, löpa. Och i tiden efter landslagarne finnas, i anslutning till dessa bestämmelser, äfventyr stadgade för