Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


351

skyldigheter, till hvilka tjensteförhållandet särskildt förband. Dessa stadganden afsågo dock närmast att inskärpa lydnad och vapentjenstens noggranna fullgörande. De utgjorde således väl förebilder till krigslagarnes speciella stadganden rörande brott och fel i tjensten, men ej till hvad, som derom finnes förordnadt i den allmänna lagen. I denna senare del leda i hufvudsak spåren äfven här tillbaka till den romerska rätten.

Romersk rätt.I det romerska samhället egde embetsmännen, i motsats till hvad förhållandet var såväl i öfriga antika stater som i de äldre germanska samfunden, en ytterst vidsträckt magt. Särskildt gällde detta om dem, som sattes till att förvalta de eröfrade provinserna. Denna sin magt använde de till stor del för att bereda sig ett olagligt penningförvärf medelst utpressningar och mottagande af mutor i tjensten. Mången gång var detta af nöden för att täcka de stora omkostnaderna för vinnandet af folkets röster vid valen till embetena. Och i allt fall eftersträfvades dessa platser i provinserna för de medel, som de erbjödo till att på nämnda sätt förbättra förmögenhetsställningen och samla rikedomar. Af lagarne stämplades dylika åtgärder emellertid såsom brott. De utgjorde s. k. crimina repetundarum. Och mot dem utfärdades stränga ansvarsbestämmelser, till dess genom en lex Julia det för regelmässiga fall förordnades, att straffet skulle bestå i förlust af embetet och böter i visst förhållande till det orättfångnas värde. För svårare fall kunde dock straffet stegras och komma att utgöra landsförvisning, konfiskation, deportation och till och med döden. Särskildt framhölls i detta hänseende tagande af mutor för ett fällande utslag öfver oskyldig. Äfven den, som mutade eller försökte att muta en embetsman, drabbades af ansvar. Crimen reputundarum var för den romerska rätten ett hufvudbegrepp på ifrågavarande område och fick med tiden en mera allmän karakter. Det kom nemligen att beteckna hvarje missbruk af embetsmyndighet i vinningslystet syfte. Men härförutom voro äfven särskilda straff stadgade för dem, som tillgrepo allmänna medel, innehöllo hvad, som lemnats dem för ett särskildt ändamål, uppburo för höga skatter