Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/360

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


352

eller sportler eller ock i egenskap af domare fällde utslag mot lag och rätt samt egen öfvertygelse. Då hvem som helst egde att taga sig åtalsrätt i fråga om sådana förbrytelser, som berörde det allmännas rätt, voro bestämmelserna rörande försummelser af åklagare visserligen rigtade mot de enskilda medborgarne. Men i detta afseende voro äfven straff fastställda för hvarje svikligt utförande eller öfvergifvande af talan, och, hvad vidkom ett gynnande af vederparten (prævaricatio), gällde de härutinnan gifna bestämmelserna äfven gent emot den sakförare, som förrådde sin hufvudmans sak.

Allmän rättsutveckling.Samtliga dessa romerska begreppsbestämningar och förordnanden öfvergingo i den germanska rätten. Det är under inflytande af dem, som redan några af leges barbarorum hota domare, hvilka låta besticka sig, med ärelöshet, afsättning och lifvets förlust (Leg. Vis., Baj. och Rip. samt Edict Theod.). Men i det hela stötte det till en början uppenbarligen på svårigheter att införlifva de romerska bestämmelserna med den inhemska rätten. Det offentliga lifvets förhållanden voro så olika det romerska kejsardömets, och särskildt hade konungens tjenare och länsherrar samt folkets gamla förtroendemän en helt annan ställning än den romerska statens magistratus. Deraf kom det sig väl äfven, att de allmänna lagarne långt fram i tiden i det mesta underläto att vidröra detta ämne. I praxis och författningar, som furstarne utfärdade för sina män till efterlefnad, bragtes dock de romerska principerna efterhand alltmera i tilllämpning. Och i öfverensstämmelse med dem egnades härvid särskild uppmärksamhet åt de förbrytelser, som bestodo i utpressning och tagande af muta eller som eljest gingo ut på att i embetet bereda sig ett olaga förvärf på allmänhetens eller statens och konungens bekostnad. Till stor del skedde detta i öfrigt under gerningarnes likställande med tjufnad. Äfven i öfrigt vunno emellertid småningom de romerska stadgandena erkännande och fastställelse. Och härutöfver utvidgades embetsbrotten än vidare på det sätt, att i sammanhang med vissa rättsliga förpligtelsers öfverflyttande från de enskilda till konungens tjenstemän straffbestämmelserna för