Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

42

Vilkor för brotts tillvaro.Enligt modern uppfattning ingå i hvarje brott två särskilda moment, nemligen dels en genom en handling (positiv eller negativ) i den yttre verlden försiggången rättskränkning och dels en till grund för handlingen liggande felaktighet i viljobestämningen hos den handlande personen. Af dessa två moment betonas under ett ursprungligare samfundsskick mera det förra, så att säga objektiva momentet, under det att det andra, det subjektiva momentet, jemförelsevis träder i bakgrunden.

Så var ock förhållandet i den äldsta germanska rätten. Så snart någon tillfogats rättslig skada, och denna på ett eller annat sätt kunde ledas tillbaka till annan person såsom dess fysiska upphof, drabbades denna principielt af ansvar och straff, utan afseende derå om skadan omedelbart hade sin grund i någon hennes handling eller den gerning, hvaraf densamma ytterst framkallats, företagits i syfte att åstadkomma skada, vare sig den uppståndna eller i allmänhet. Hvarest olyckshändelse alltså närmast förorsakade skada, träffades deraf enligt regel ej den, som i första hand blef föremål derför, utan den, som efter dåvarande förhållanden ansågs böra bära ansvaret för skadans fysiska orsak. Denna kunde då vara någon hans handling, men äfven handling af sådan person, för hvilken han var målsman eller ock helt enkelt vara ett djur eller ett liflöst ting i hans ego. Och ansvaret var iklädt formen af en upprättelse för oförrätt, af ett straff.

Äldre tids vilja- och vådaverk.Åtskilnad gjordes dock. Svårare straff drabbade den, som alsigtligt åvägabrztgt en rättskränkning (viljaverk). Var den förersakad med afsigt (vådaverk), inträdde ett lägre straff. Och detta afsåg tydligen i främsta rummet att tjena till ersättning för den genom handlingen åstadkomna skadan samt stannade: stundom till och med dervid (gifva i stället för skadadt eller dödadt fä annat; deremot vid sår ej blott lytes- utan äfven sårabot). Fridlöshet följde ej å vådaverk, och enligt regel var straffet endast böter till målseganden (här ej till Konungen, rättssamfundet eller biskopen; ej kyrkostraff; ej ättarbot). Hvarest vid vådaverk gerningsmannen anbefalldes att rymma ur landet (FrL), skedde detta till hans egen säkerhet och ej för hans bestraffande.