Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

43

I enstaka fall bortföll här och hvar i händelse af våda för öfrigt all påföljd, och inträdde således ej något ansvar för ofärd, hvari annan sålunda råkade. Detta egde rum vid sådana mera uppenbara fall af våda, der ingen som helst sannolikhet för vållande förelåg. Och härigenom visar sig den för vanliga fall af våda följda grundsatsen egentligen vara en presumtion om vållande, som dock visserligen gjorts oberoende af en deremot förd bevisning. Exempel på strafflös våda i de svenska rättsböckerna äro skada af lagligen bygda och underhållna broar, verk och qvarnar samt enligt Svealagarne i allmänhet s. k. affald eller nedstörtande från annans byggnad äfvensom vidare då skada föranleddes af någon genom nedfallande från en höjd å annan (här i anglos. lagar frihet från ansvar för den nedfallne, om han erbjöd målseganden, att denne i sin ordning fick kasta sig ned öfver honom). Särskildt synes egen oförsigtighet hos den skadade på detta sätt hafva ländt till strafffrihet (sålunda i främmande rätt dels, der träd ihjälslog person, som jemte annan var sysselsatt med dess huggande, afdrag af pars qvota — longob. och norsk rätt — eller full strafffrihet — Er. Sæll. L. —, och dels då tjenare lät husbondens lass, som han körde, välta öfver sig, strafffrihet enligt ÖGL och UL). Ansvaret för en oförrätt låg för öfrigt i första rummet visserligen å den i kriminelt hänseende ansvarige person, hvilken närmast förorsakat densamma, och således å den, som hetsade annans kreatur på någon eller öfvade dråp med annans vapen, och ej å respektive kreaturens eller vapnens egare.

Gränsen mellan vilja- och vådaverk.Vådaverk kunde lätt öfvergå till viljaverk. Så skedde t. ex. om gerningsmannen fördolde gerningen, om han ej utgaf vådaboten eller underlät att på föreskrifvet sätt aflägga vådaed. I andra fall var åter vådaed utesluten, såsom då en person tilldelat hugg, eller dräpt person före sin död förnekat, att våda förelegat vid dråpet. Enligt regel fordrades i öfrigt för svårare fall vådaed ej blott af den tilltalade utan äfven af målseganden. Särskildt var detta förhållandet enligt de svenska rättsböckerna. Redan före 1734 års lag kom det dock ur bruk att fordra sådan ed af