Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

49

att på deras gerningar alldeles intet straff skulle följa. Åtminstone var så förhållandet vid vissa särskilda brott (i norsk och dansk rätt, särskildt enligt norsk i allmänhet hvarken gifva eller taga böter före få — GulL — eller 8 — FrL, BjR. — år, hvarefter half rätt i sådant hänseende). Eljest inträdde åter visserligen ansvar, men i form af lägre böter för målsmannen och undantagsvis äfven för öfriga fränder (GottlL vid dråp ättarbot). Fridlös lades ej den omyndige, och ej heller utgafs för hans gerning böter till det allmänna eller till biskopen utan endast till målseganden. Enligt de svenska lagarne betraktades brott, som af omyndig föröfvats, såsom vådaverk, utan afseende derpå, om det utförts med vilja eller af våda (svealagarne handlös våda). LL:ne och Allm. St. L:n skilja likväl vid person af 7 till 15 år mellan vilja- och vådadråp, under utsättande af olika bötessatser. De äldre principerna voro dock i det hela bibehållna, så att målsmannen åtminstone eventuelt bar ansvar, om ej myndlingen hade någon förmögenhet. Men genom KB 1687 stadgades uttryckligen, att målsman ej skulle straffas för omyndigs gerning, utan böterna endast tagas af dennes eget gods. Enligt 1734 års lag var sålunda bötesstraff utsatt för den omyndige sjelf, om han efter fylda sju år beginge dråp, hvaremot före denna ålder ansvar ej synes hafva ansetts kunna inträda. Vid bristande tillgång å af den omyndige förbrutna böter, agades han med ris (MB 31).

I modern rätt tages hänsyn till en tidigare ålder på sådant sätt, att densamma dels verkar till befrielse från straff och dels åter endast medför strafflindring. Och inom vissa åldersgränser eger domaren härvid en pröfning beträffande imputabiliteten. Åldersbestämmelserna afvika i öfrigt något från hvarandra. Men mångenstädes gå dock här de romerska bestämmelserna igen, och i öfrigt äro romerska principer temligen obestridt rådande på ifrågavarande område. Hvarest person på grund af sin ungdom går fri från straff, inskrider man dock efter omständigheterna mot honom med aga eller insättande i förbättringsanstalt. I öfverensstämmelse

härmed har ock vår nya strafflag (5, 1—3) bestämt,

7