Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


58

beskrifvande af brottet vare afgörande (tillredande af förgift, våld mot qvinna i otuktig afsigt). Klart är, att försöks- och förberedelsehandlingar ej i dessa sina egenskaper falla under strafflagen annat än såsom dolösa.




Deltagande af flera i brottsbegående. Getz, Om den s. k. delagtighed i forbrydelser (Samlede Skrifter). Forsman. Grunderna för läran om delaktighet i brott.Delaktighet i brott var lika litet som försök till brott något allmänt begrepp i den äldre germanska rätten. Man synes enligt regel till hvarje brott endast hafva tänkt sig en gerningsman. Och för den händelse, att likväl ostridigt flera medverkat till ett brotts begående, gällde i allt fall såsom allmän grundsats, att en bot och en mans bestraffning vore till fylles i vedergällning för gerningen (UL ÞB 7, 5 ˮI allum soknum þa böte ængin bot. utæn þæn huwzmandær ær. at malinu. ok laghwunnin ær til. æi bötes ok meræ fore en brut æn en bot. utæn kununx eþsöri brytisˮ). Närmast berodde detta ursprungligen derpå, att man i straffet företrädesvis såg en upprättelse åt den enskilde målseganden för den honom öfvergångna oförrätten och skadan. Särskildt måste i följd häraf förenämnda grundsats synas berättigad vid bötesgilda brott. Ett annat sätt var dock här visserligen, att de brottslige sammansköto det belopp, hvarmed gerningen vore att försona (long. rätt; med afseende å vådaverk ett temligen vanligt förfaringssätt). En särskild användning häraf var den under vissa förhållanden för ett flertal personer stadgade skyldigheten att sammanskjuta böter (dulgadråpsböter af län, härad eller landskap) eller framskaffa brottslingen, hvilken de tänktes känna.

Förenämnda, mera allmänna princip passade dock bättre samman med de former, hvari den germanska processen på grund af dess ursprungliga formalism måste röra sig. För hvarje sak tänktes enligt regel å hvardera sidan allenast en part. Emellertid hindrade detta dock ej, att flera kunde dragas till ansvar för brott, som de gemensamt utfört. Och med afseende å svårare förbrytelser synes lagstiftningen förhållit sig gynsam härtill. Ett sätt synes härvid hafva varit att, då t. ex. en dräpt man bar flera sår på sin kropp, föra särskild