Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

62

af kyrko- och rättegångsfrid, fängelsebrott, hemfridsbrott, röfveri, tjufnad, flyttande af rå och rör) och derefter än vidare i 1864 års strafflag (kap. 3).

Hela denna lära erbjuder dock en mängd svårlösta frågor, som mestadels lemnats öppna af lagstiftningen. Först och främst har enighet ej kunnat vinnas om de grunder, hvarefter man i särskilda fall skall draga gränserna mellan de olika begreppsbestämningarne (såsom mellan anstiftan och råd). Och särskildt har tvist härutinnan yppat sig rörande skilnaden mellan en samverkan såsom hufvudman och såsom delaktig allena (deltagande i utförande handling, nemligen försök eller hufvudhandling, eller i förberedande; handlande med dolus determinatus eller indeterminatus; handlandet hufvud- eller biorsak till effekten; handlande i eget eller främmande intresse). Och vidare råda bland annat äfven olika åsigter, huruvida det kan vara tal om delaktighet, der den, som fysiskt utför gerningen, ej är tillräknelig derför; i hvad mån särskilda qvalificerande eller strafflindrande omständigheter i den ena eller den andra af de handlandes personer inverka på de öfrigas straff, samt huruvida straffbarheten ställer sig för lemnad medverkan, då brottet ej kommer till verkställighet eller blifver af annan beskaffenhet än den delaktige velat och beräknat.

Hvad beträffar den svenska rätten, lärer följande närmast motsvara affattningen af hithörande lagbud. Skilnaden mellan samverkan och delagtighet beror enligt regel derpå, om handlingen kan anses vara en utförande eller förberedande handling. Delagtighetsbegreppet är ej uteslutet endast derför att gerningsmannen är otillräknelig. Delagtig har skada af sådana personliga egenskaper hos hufvudmannen, som objektivera sig i brottet (blodskam, tvegifte, fadermord i motsats till iteration). Mera tveksamt är, huruvida han äfven kan räkna sig till godo sådana egenskaper hos hufvudmannen (bodrägt, envig i motsats till ungdom, preskription, nåd). Deremot taga hufvudmän inbördes ej intryck af hvarandras personliga egenskaper i nämnda hänseende och ej heller hufvudman af delaktigs. Delagtighet blifver ostraffad, om brottet ej