Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

68

å full laga bevisning af nödvärn samt mera eller mindre nöjt sig med sannolika skäll derför.

Nöd.I äldre germansk rätt lemnas för enstaka fall rätt att tillgripa annans egendom till hjelp ur nödställd belägenhet, eller förklaras i allt fall under vissa förbehåll strafffrihet skola ega rum för hvad, som i sådant ändamål göres (exempel i svenska LdskpsL:ne: hygge af vägfarande man till lagande af vagn eller båt eller till bränsle eller hans utfodrande af häst med annans hö eller tjudrande å äng för betes skull; fattig mans tillgrepp af matvaror eller till visst lägre värde). Stadganden af denna art förekomma äfven i andra äldre rättssystem (mosaisk, romersk och kanonisk rätt). I mosaisk och kanonisk rätt finnas exempel på ett bortfallande af straffet äfven eljest, då rätt nöd dref till gerningen ifråga (kanonisk rätt: sabbatsbrott, underlåten fasta). Och den moderna rättsdoktrinen har utbildat "nöd" (rätt mot rätt i motsats till nödvärn = rätt mot orätt) till en allmän strafffrihetsgrund. Hvarest någon till bevarande af laglig rätt uppoffrade annans, skulle han undgå straff. Inskränkningarne hafva dock här gjorts större än vid nödvärn. Tvistepunkter äro, om ifrågavarande nödrätt endast skall gälla med afseende å egendom, om till förmån för annat än lif samt i annat än den handlandes eget och hans närmastes intresse. I tysk, dansk och norsk rätt finnes ifrågavarande nödrätt erkänd i visst omfång (tysk rätt: i oförskyld nöd vid fara för lif; dansk och norsk rätt: bemägtigande af eller skada å egendom vid fara för lif eller helsa). I nu gällande svensk lag saknas föreskrift af denna art (föreslaget af Lagkomm. i enlighet med dansk och norsk rätt, af Lagberedn. för hvarje handling i lifsfara, men uteslutet på anmärkning: "ej rådligt och behöfligt"). För enstaka fall förutsättes dock, att myndighet kan ingripa i en persons rätt till räddande af annans (Brandstadgan för rikets städer 187 4 § 13). Och för öfrigt lär väl understundom en gerning, som företagits af tillfällig nöd, just på grund deraf komma att sakna de karakteristika, som göra densamma till ett brott (olofligt tillgrepp i hungersnöd, kullskuffning vid flyende för fara). Eljest få väl här som i annan rätt, hvarest