Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

84

vidare berodde på målsegandens åtal (i Sachsenspiegel ettårig preskription blott vid smärre förseelser, som ej berörde det allmänna intresset; i Carolina ej preskription omnämnd). Statens absoluta kraf på vedergällning för brottet, rättegångens omdanande i inqvisitorisk anda och den kanoniska rättens underkännande af den kriminiella preskriptionen samverkade härtill. Efter det att hos oss preskription af åtalsrätt på 1500-talet fått en mera utsträckt användning, beröfvades den derför. på 1600-talet åter nästan all kraft. Till 1734 synes den dock hafva bibehållits i fråga om yrkande å det högre straff, som följde å våldsgerning och edsöresbrott (KB 1688). 1734 års lag känner preskription för annat fall än våldtägt. Och dess härom gifna stadgande hvilar tydligen å samma grund som äldre preskriptionsbestämmelser i den germanska rätten.

I senare tider har preskriptionsbegreppet dock ånyo rönt erkännande i den moderna rätten. Men skälen för dess användande hafva med den förändrade uppfattningen af straffändamålet blifvit andra än förut. Man har gjort gällande, att efter någon tids förlopp straff ej kräfdes af det allmänna rättsmedvetandet, att svårighet för framskaffande af bevis om skuld och oskuld inträdde samt att brottslingen tillräckligt försenat sin gerning genom utstånden ångest för straff. Och till sist har det sagts, att den förflutna tiden finge antagas hafva beredt brottslingen tillfälle att af sig sjelf öfvervinna den missrigtning i viljan, hvaraf hans gerning varit ett uttryck. De sålunda framställda åsigterna kunna i den ordning, de här anförts, sägas utmärka den utveckling, som egt rum på ifrågavarande område., och gifva på detta sätt till känna. ett allt kraftigare betonande af preskriptionens uppfattande såsom en brottslingen tillkommande rättighet. Härmed har äfven följt en alltjemt utvidgad användning af preskriptionen (först i större omfång i Frankrike 1791, 1811) och dess slutliga utsträckande till de fall, der dom redan fallit i saken (först i Frankrike 1670 i fråga om kontumaciedom, som ej verkstälts in effigie).

Emellertid har preskription ej öfverallt införts med afseende å ådömdt straff (i Frankrike,