Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

89

dem, som hade samvist med de sålunda benådade. Men i öfrigt innebar fridens återskänkande endast ett eftergifvande af konungens och häradets rätt. Målseganden var bibehållen vid sin rätt att taga hämnd, till dess den benådade äfven af honom förvärfvat frid genom erläggande af böter. Redan i LL:ne är dock konungens rätt i förevarande afseende af mera omfattande natur. Liksom konungen här finnes gifva lejd (dagsbref, lejdebref) för inställelse inför sig, kan han äfven efter hållen ransakning låta brottslingen behålla sin egentligen förbrutna frid och få försona sin gerning med böter (fridsbref, nåd). Nidingsverk finge den benådade dock icke hafva begått. Och förutsättning var i öfrigt tydligen den, att brottslingen skjutit sin sak under konungen och ej låtit en vid allmän domstol afkunnad dom å fridlöshet vinna laga kraft emot sig. Förelåg en sådan laga kraftvunnen dom, behöfdes såsom förut målsegandens medgifvande för den urbota bestraffningens omsättande i böter.

Till en början anknöt sig således konungens nåderätt till hans utöfvande af domsrätt, och vann den jemte den dermed sammanställda befogenheten att meddela lejd alltmera i betydelse och omfång under ett motsvarande inskränkande af målsegandens rätt att förlikningsvis efterskänka straffet och bevilja sin vederdeloman frid för inställelse vid domstol. I det senare hänseendet voro nemligen ursprungligen målseganden eller eventuelt tingsmännen behörige, ehuruväl hvar och en, som ej gripits i uppenbar gerning, hade rättsligt anspråk på bifall till sin anhållan om dylik frid. I Kalm. Recess 1483 tillades åter konungen en rätt att meddela lejd och i K. Res. 1615 konungen eller hofrätt, om målseganden vägrade. Enligt KB 1664 och 1688 tillhörde denna rätt åter konungen allena, och detta var då så mycket mera af vigt, som lejd ej vidare gafs annan än den, som icke kunnat gripas (KB 1666, 1688, 1695). Hvad åter beträffar den konungen redan i LL:ne inrymda rätten att förvandla fridlöshetsstraff i böter, så utvecklade sig derur en myndighet för konungen att i allmänhet arbitrera i brottmål eller att efter

fritt bepröfvande bestämma annat straff ån det i

12