skicklighet. Denna altarprydnad, som intar hela rummet mellan de östligaste kolonnerna, störer naturligtvis korets sköna harmoni och bortskymmer det fönster, som är i öster anbragt öfver koromgången, hvarigenom äfven detta hufvudparti förlorat i hållning och belysning. Det hade ofelbart varit vida bättre att uppsätta ett altarbord med en korsprydnad eller en Christusbild. Men man förstod icke då och man vill ännu icke förstå, att en kyrka i en ädel rundbågsstil icke kan utan vanställning mottaga någon stor altartafla. Det tyckes likväl vara klart, att liksom altartjensten är i gudstjensten det mest upplyftande, så är altarplatsen i kyrkobyggnaden den herrligaste och bör ingalunda bortskymmas med stora altarprydnader. Hvad skulle man väl säga om den konstnär, som med pensel eller mejsel så framställde en vidtfrägdad man, att en hufvudbonad undandolde hans anlete. Man säger, att altaret är gudstjenstens högsta symbol. Det tyckes derföre icke böra så inrättas, att detsamma står, såsom det heter, sig sjelft i ljuset. Men vi ha ofvanför talat nog, måhända förmycket, härom. Vid ingången till koret, hvari man på tvenne trappsteg uppkommer från tvärskeppet, är en afskrankning med dubbelportar, och vid hvarje sida härom finnas tvenne kongliga stolar med himlar och Konung Carl XI:s och dess gemåls namnchiffer. På korbröstningen mellan kolonnerna äro skrank, hvilka synas hvarken behöflige eller prydlige. Predikstolen är fästad å södra sidan af en pelare å norra raden, och bänkar i tvenne rader, som åtskiljas af en mellangång, intaga mellanskeppet. En läktare öfver hufvudingången uppbär orgelverket, hvilket liksom predikstolen är arbetadt enligt dåtidens manér utan synnerligt konstvärde. Små taflor, å hvilka Apostlarne voro målade, hängde på pelarne öfver
