Sida:Arbetare.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 113 —

Från det hon var helt liten hade hon hört, att hon var misslyckad. Hon hade vant sig vid att uppfatta moderns sorg öfver den enda dotterns fulhet mera som en förebråelse än som ett beklagande. Och dertill var fru Bennechen till största delen sjelf skulden.

Ty hon, som sjelf var så vacker och som framför allt satte värde på ett godt yttre, blef ibland otålig och beklagade sig bittert öfver, att just hon skulle drabbas af det straffet att föda en sådan dotter till verlden. Och mången gång under Hildas uppväxande tid hände det, att modern, när hon hade styrt ut henne på bästa sätt, slutligen kastade bort alltsamman, brast i gråt och utropade: »Hvad tjenar det till alltihop? Du är och förblir misslyckad — oförbätterligt misslyckad!»

Alla moderns tårar brände sig djupt in i Hildas veka sinne. Och allt, som under åren ville välla fram inom henne, förkrymptes i modlöshet, och hon blef så rädd för sin mor, att hon nästan icke vågade röra sig, när fru Bennechen var närvarande.

Fröken Hilda var 23 år. Hemma i huset fick hon ej göra någon nytta, der fans husmamsell, och i sällskapslifvet blef hon på grund af sin fulhet endast tåld — utsatt för de otaliga, bittra små förödmjukelser, som så rikligen slösas på de fula och obetydliga, som samlas i vrårna.

Hennes enda glädje var Johan; de båda misslyckade höllo ihop. En gång hade hon fått lof att gå igenom en guvernantskurs; statsrådinnan ansåg, att man »till en viss grad» borde uppmuntra