Sida:Arbetare.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 120 —

då blefve kanske den sista villan värre än den första.»

»Ja, är det inte just det jag har sagt för länge sedan», jämrade sig frun, »men aldrig vill du lyda mitt råd, alltid skall du —»

»Lugn, lugn bara, kära Adelaide! Ser du — kunna vi inte få henne bort, så — så —» han gjorde en liten diplomatisk paus.

»Så?» upprepade hon.

»Nåväl — så skicka vi bort honom.»

Sådana små öfverraskningar var statsrådet mästare i; hans hustru såg på honom: »Ja, vet du hvad, Daniel, det vore kanske inte så tokigt.»

»Lugn bara, som jag säger, kära Adelaide, så hittar man alltid på en utväg. Du vet hur gerna Johan ville till Wien i fjor. Nu kan han få resa.»

»Och stanna länge borta —»

»Ett år åtminstone, om det skall vara honom till någon nytta i vetenskapligt hänseende.»

»Vetenskapligt — din skälm!» sade statsrådinnan skämtsamt; en sten hade fallit från hennes hjerta.

Men innan de lade sig att sofva, måste statsrådet afge det löftet, att så snart Johan hade rest, skulle han tvinga Mo att skicka bort Kristine, så att hon kunde vara alldeles borta och glömd, när Johan kom tillbaka från utlandet.