Sida:Arbetare.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 168 —

gammalt svin, må du tro.» Och doktorn började slå i en tjock bok på skrifbordet.

»Och detta visste ni och sade ingenting! Fy, doktor Rohde! Det var skamligt af er!» Johan stod med knutna händer.

»Kära gossen min, det gör mig ondt om dig!» svarade gubben. »Hade du varit hemma, skulle jag väl ha sagt det till dig som kollega. Men du vet sjelf, att skulle man berätta allt hvad man vet om sådant der, så skulle många äktenskap gå om intet — att inte tala om, att man sjelf skulle göra sig alldeles omöjlig. Och för resten tyckte jag att det här var en sak, som din far var närmare till att ta i tu med —»

»Vill ni till på köpet insinuera, att min far visste det? Åh, ni är en gammal cyniker, det har ni alltid varit!» Johan Bennechens godmodiga ögon blixtrade, då han sade detta, och han gick utan afsked.

»Stackars gosse!» sade den gamle doktorn och tog till sin tidning igen, »han har då i alla tider haft otur.»

Johan Bennechens bekanta tyckte, att vistelsen i utlandet hade gjort honom ytterst besynnerlig. Han besökte ingen, var aldrig hemma och tog ej heller upp sin praktik igen. Men om natten eller sent på qvällen kunde man träffa honom vandrande med uppslagen krage, helst på gatorna omkring statsrådets hus. Derför troddes det, att han höll sig mycket hemma i familjen.

Men det gjorde han icke heller. Hela dagen dref han omkring i stadens utkanter, och först när