Sida:Arbetare.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 200 —

De började sjelfva känna det, då de kommo upp till de finare gatorna; åldermannen frågade ej längre så dristigt, och då de hunno till hörnet af posthuset, sade han modstulet: »Sannerligen är hon inte redan tio.»

De stodo och betraktade Vor Frelsers Kirkes torn, då en fin herre med papper under armen vek om hörnet.

Åldermannen tog mod till sig: »Ursäkta! kan ni säga oss, hvar departementet är?»

»Hvilket departement?»

»Fins det mer än ett?» frågade åldermannen modlös.

»Åh, min högt ärade herre!» svarade den fine herrn, »hur skulle gamla Norge kunna bestå med bara ett departement? Men hvad var det ni ville i departementet?»

»Fråga om målet,» sade Njædel.

»Det vill säga,» förklarade åldermannen, »det var om en tångstrand och ett stort afloppsdike —»

»Ja, stora afloppsdiken fins det nog i alla departement,» sade den beskedlige herrn, »men tångstranden är det värre med.»

»Det är det departement, der det är ett statsråd», förklarade åldermannen.

»Ack, min hederliga danneman, hvar är det inte statsråd? Vi ha elfva stycken af det slaget.»

Nu blef lotsålderman Seehus alldeles öfverväldigad och såg rådlös på sin vän.

»Bror min är der,» sade Njædel.

»Jaså, hvad heter han?»

»Han heter Anders — Anders Mo.»