»Ursäkta, herr byråchef,» svarade Mortensen litet förargad, »men i dag tycker jag verkligen inte att vi ha tid till gyckel.»
»Gyckel! Sade Mortensen gyckel? Hörde någon af herrarne, om notarien Mortensen sade gyckel? Jag kan icke tänka mig,» fortfor Delphin med det lilla sneda leende, som var hans fienders skräck, »jag kan inte tänka mig möjligheten af att notarien Mortensen skulle kunna uppfatta en ordre af mig som gyckel. Dessa båda herrar fråga efter ett mål rörande en tångstrand och en stor graf, som skall vara här hos oss. Vill notarien Mortensen vara god och oförtöfvadt skaffa fram de hithörande dokumenten och ge dessa herrar besked.»
Redaktören blef eldröd i ansigtet; och då de andra märkte, att komedien tog den vändningen, lomade hvar och en till sin plats och lutade sig djupt ned öfver sin pappershög.
Men nu tog lotsålderman Seehus till ordet: »Ursäkta, men jag vill helst tala med statsrådet sjelf, jag vill inte ha någonting att göra med honom der.»
»Det håller jag med er om,» svarade byråchefen och förde de båda bönderna med sig genom salarne ända in i statsrådets eget rum. Här bad han dem vänta; statsrådet var icke kommen än.
Det dröjde nästan en timme, innan han kom, och då var han vid ett fruktansvärdt lynne. Men under tidernas lopp hade statsrådet Bennechen lärt sig att se allt mera strålande ut, ju sämre det gick. Men i dag var det svårt; ty förargelserna hade börjat tidigt och varit mycket ihållande.
