Sida:Arbetare.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 4 —

På Karl Johans gata var det bäst om förmiddagarne. Man kunde komma oskadd ända upp till stortingsbyggnaden. Men öfver Eidsvoldsplatsen och uppemot slottet hade solen samlat sina bästa krafter.

De unga träden hängde med bladen, som voro ludna af grått dam: pyramidpopplarne stodo kappraka och sneglade efter sina skuggor. Och menniskorna smögo sig från buske till buske som fåglar, medan fåglarne sutto stilla innerst vid stammarne och plirade i solen eller togo mullbad i de förtorkade blomsterrabatterna.

Med uppspända paraplyn, hatten i handen och näsduken hängande som en våt trasa stretade några olyckliga herrar sig uppför slottsbacken. Vid universitetsuret stod en vissnad grupp af årets studenter och svettades latin. Ned ifrån Universitetsgatan kom helt oväntadt en liten vindpust, virflade upp ett skydrag sand i luften och fördelade det öfver torget, medan vattnet från vattenkärrorna lade sig som ett varf af gråa perlor öfver det täta, varma dammet på gatan.

Det skar en i ögonen att se mot slottet, som låg midt i solen med nedrullade gardiner. Framför satt Karl Johan på sin bronshäst; han höll hatten i handen för att svala sig. Men öfver staden låg luften och dallrade som öfver ett brandställe. Röken från skorstenarne hade samlat sig i ett brunt molnlager lågt nere, och i öster började åskvädret stiga upp i hvitgula, sammanhängande bubblor som röken frän väldiga kanoner.