Sida:Arbetare.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 46 —

det nu gick här utmed kusten; och om rätten kunde det ej vara något tvifvel.

Han njöt litet på förhand af Sören Börevigs missräkning och gjorde ett öfverslag huru många dagar det kunde dröja innan svaret kom.

Njædel slog mjölken i bunkarne, men det gick förskräckligt långsamt. Derefter gick han upp, stack in hufvudet i Kristines kammare och såg sig omkring i halfmörkret, medan han inandades den välbekanta lukten. Han låste dörren och stoppade på sig nyckeln; men då han gick utför trappan, som knakade så ovant i det tomma huset, föresväfvade honom Sören Börevigs ord, att rättvisan måste ha sin gång.

Länge låg han utan att kunna somna. Hans hufvud hade haft för mycket att sköta i dag och hans lemmar för litet. Han saknade den behagliga värken i armar och ben, när han sträckte sig i sängen; deremot började han tänka på all möjlig strunt, hvilket alls icke var hans vana.

Och Njædel, som eljest kunde snarka i kapp med den starkaste åska, blef störd af katten, som gick och jamade i köket eller ofvanpå framför Kristines kammardörr.