Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Blå stod himlen, blåare stod vågen,
Men som hafsvik gick den gröna rågen.
Dal och höjder! — hvilken älsklig syn!
Hvilken tafla från ett berg i skyn!

Svensk natur kring skottska höglandsminnen,
Rena tankar uti enkla sinnen,
Ossians andar kring ett forndags-tjäll,
Och dertill nu Ossian sjelf i qväll!

Vesterhaf, kläd storm af dina vindar!
Ljungeld, vörda Kasens gamla lindar!
Tid i uppror, kom dig ej härvid! —
Store Barden lyste Kasens frid.



5. Qvallstad.[1]

Sjö i fonden, löfhvalf öfver,
Sol och blommor, landtligt tjäll, —
Säg, hvad skalden mer behöfver
För att här sig finna säll!

Barn, som hoppa af förtjusning,
Maka, älskande och öm,
Fåglar, som vid björkars susning
Sjunga ut sin morgondröm.

  1. Under flera år Atterboms sommarbostad.