Den här sidan har korrekturlästs
Och samma skog af grön oliv
Kring begges vagga stod: - - -
Den lille tog den stores lif
I arf, med eldigt blod.
Hans arm var mer ej späd, ej matt,
Han sjelf ej mer ett barn,
När på en klippspets så han satt
Och tänkte på Béarn.
Att kämpa i de tappras led,
Han svor som yngling se’n:
Det var en dyr, en helig ed,
Och himlen hörde den.
Så drog han ut från hemmets strand,
Som örn på luftig färd:
Hans lösen: frihet, fosterland;
Hans skatt: ett hopp, ett svärd!
Han störtar sig i krigets larm,
Der faran vinkar vild; —
Men Ryktet tog uppå sin arm
Hans bragder och hans bild.
Och hjelteära svärdet vann,
Beundran snillets blick,
Och land och hjertan om hvarann
Han tog, han vann, han fick.
