Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
HELSNINGSSÅNG I ODINS LUND
vid skandinaviska studentmötet 1856.


Hell sommaren, dagen och stunden,
Som samlat i heliga lunden
   Det käraste norden har sett,
   De tre, som nu äro blott ett.
Fast bröder, vi skiljdes, vi stredo,
Vi höggos, vi blödde, vi ledo;
   Men grånade hatet har flytt
   Och allt — är nu kärlek på nytt.

Här stå vi på toppen af jorden,
Vi söner af yttersta norden,
   Till gräns ha vi brusande sjön,
   Vår granne är eviga snön.
Och alla vi bedja: försvinnen
Ur häfden J blodiga minnen!
   Och alla vi helsa en tid
   Af ljusnande lycka och frid.

Vårt stamträd till gudarna räcker
Och yfviga grenar det sträcker
   Till folk, som i leende ro
   Vid fjället och sjöarna bo.
Det breder sin grönskande fana
Kring Nore och Svea och Dana:
   Väl kronan är klufven itu,
   Men frisk är dock roten ännu.