Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
SONETTER.

DÖDGRÄFVAREN.

Gräf djupt, min spade! Midnattshornet tutar:
Den gamla visan vill jag åter tralla.
Jag tjenar den, som sist har att befalla,
När hvarje annans herravälde slutar.

Hit utanför den stora stadens knutar
Min herre gäster bjöd: de komma alla;
Men se blott huru styfva, huru kalla,
Hvar kind är hvit och hvarje hufvud lutar.

Jag märker väl, att ingenting dem fägnar.
De synas trötta, jag en bädd dem reder; —
Det sker nu allt uppå min herres vägnar.

Ett täcke sedan öfver dem jag breder.
Nu sofva de. Jag allt omkring dem hägnar,
Och sist en bön för deras ro jag beder.