Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
221
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.

Och räddaren kom. Hvilken jublande fest!
De kyssa hans sporrar, de kransa hans häst,
Att se honom trängas de, glade:
I stoftet de falla tillbedjande ner:
Men Gustafs panna blef molnad alltmer,
Och så till sin hofprest han sade:

Ӏr det ej, som folket mig trodde en Gud?
Väl sannt, mig gläder det hyllande ljud,
Men afguderi mig ej lyster.
De mana ut straff, få väl röna en dag,
Att jag, som en annan, är dödlig, är svag.”
Och fram red han tankfull och dyster.




IV.

Förmörkad jorden i en molnstod satt,
Det var en hemsk, en kall novembernatt.
Tung låg dess dimma öfver land och haf;
slog en fågel, ingen stjerna gaf
Sitt blida sken; det var så tyst, så kallt,
Som hade döden redan härjat allt.
Blott ufven satt uppå en murknad stam
Och suckade ett sorgligt läte fram,
Och stormen mellanåt från fjällen röt,
Der han ett högväxt träd ur klyftan bröt.
Men Lützens fält i tjocka dimmor stod
Och väntade på morgondagens blod.