Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
SONETTER.
TRASTENS SÅNG TILL LUNA.
Fast du försmår att mina toner höra,
I dina strålar måste jag dock sjunga;
Det är ju derför som jag fått en tunga,
Men, det är sannt, du fick ej derför öra.
Ej vill jag dig på höga banan störa,
På ensam qvist jag vill i natten gunga;
Men, när du lyser, öfvar jag min lunga.
Jag frågar dig: hvad kan jag bättre göra?
Glad må jag sömnens tunga bly försaka,
Ditt guld min blick orörligt håller fången,
Och gråa vingen färgas af dess strimma.
Allt sofver nu: det är blott vi, som vaka.
Den blyga glansen och den blyga sången
Från skyn och skogen mötas denna timma.
C. W. Böttigers samlade skrifter, 1.2
