Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
242
ITALIA.

Han seglar öfver vredgad sjö,
Han klättrar öfver branta fjäll,
Han landar vid den huldas ö,
Han klappar på dess tjäll.
”Stå upp, Italia! — ropar han —
Dig hämnarn nalkas, vakna glad!
Spänn till triumf ditt segerspann,
Kör in i Romas stad!

”Förnedrade! res dig igen!
Än är din verlds-role ej förbi;
Europas hjerta är du än,
Och skall så evigt bli.
Från höjderna af vatikan,
Vid âskors dån, hör kräklans fall!
Och öppen, fri, som solens ban,
Din framtid stråla skall.

”Ditt ok från sköna skuldran hvälf,
Och vräk det ner i hafvets sand!
Jag hjelper dig, nej, hjelp dig sjelf!
Slit fort din träldoms band!
I samlad endrägt känn din kraft.
Försvaret stark ditt fordna rum,
Men drick ej minnets nektarsaft
Blott som ett opium!

”Än blommar konst, än odlas vett
I Arnos dal, på Tiberns strand,
Och har väl solens öga sett
Ett mera herrligt land?