Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/74

Men sonen af de pyreneiska fjällen
Drog hem beundrad, fridens glade tolk;
Kom, lik en sommar, upp till nordan-tjällen,
Med jubel helsad utaf land och folk.
Och alla drifvor för hans åsyn smälte;
Med blommor i sitt hår tog Svea mot sin hjelte.

Hur än hon söker sina sår att gömma,
Ett ser han dock, som ymnigt blöder än;
Ty Aura, Aura kan hon aldrig glömma,
Hon börda vill den älskade igen.
Med famnen sträckt, de stå på hvar sin sida
Och mäta hafvets djup och höra vågen qvida.

”Vänd — hjelten sade — blicken emot vester,
Och bortom fjället sök hvad du har mist!”
Vid sköldmöns sida svärdet än han fäster:
Så väpnad går hon till sin brodertvist.
Och Nore kom. Men sommarhet blef dagen:
De löste hjelmen af och kände — syskondragen.

Och svärdet sjönk ur deras knutna händer,
Och de — de sjönko i hvarandras famn.
De refvo muren mellan sina stränder
Och flätade tillhopa sina namn.
Förtroligt sittande vid midnattsflamman,
De lade minnen nu, ja tusenåra, samman.