Sida:Begreppet fast egendom.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
108
Julian Serlachius

uppräknas äfven rättigheten till sakens afkastning. En sådan befogenhet ligger i sakens natur.[1] Ty vare sig att man betraktar det organiska alstret, efter det detsamma lösgjorts från jorden, såsom en numera afskild del af en annan sak eller såsom en alldeles nytillkommen sak, – en åtskilnad, som icke torde hafva ringaste praktiska betydelse, åtminstone för svensk-finsk rätt – så tillhörde den före afskiljandet modersakens egare och bör således ock fortfarande efter afskiljandet tillhöra honom, så vidt ej särskilda omständigheter betinga ett annat förhållande. Exempelvis kan å saken hvila en annan sakrätt af dat innehåll, att den berättigade genom alstrets frånskiljande blir egare därtill, äfvensom att han med uteslutande af andra är befogad att värkställa afskiljandet. En sådan rätt tillade den romerska rätten endast emfyteutan; usufruktuarien blef egare af tingets afkomst först genom dess perception (besittningstagande), och då legotagaren icke hade någon rätt öfver saken, förvärfvade han dess afkomst endast genom tradition, d. v. s. genom att han med egarens tillstånd tog afkomsten i besittning.

I den svensk-finska rätten har åtskilnaden mellan separation och perception ingen användning; där fordras öfverhufvud icke perception för vinnande af eganderätt till afkomst. Att landbon har en värklig sakrätt och med den följande själfständig rätt till afkomsten af den legda jorden står å andra sidan utom alt tvifvel. Hans afkomsträtt är, om än till omfånget mindre, dock af samma art som usufruktuariens eller dens, hvilken på grund af laga fång besitter såsom egare[2] Beskaffenheten af dessas rätt angifver BB 8: 1, 10: 4, 14: 2. I nämda lagrum stadgas att, om någon sår i

  1. I teorin – så vidt man öfverhufvud kan tala om en sådan för svensk-finsk rätt – skyltar visserligen satsen, att endast bonae fidei possessor tillkommer afkomsten från det af honom innehafda modertinget, jfr Schrewelius, II s. 49, 50, 130. Detta påstående saknar dock hvarje stöd i såväl den äldre som den nu gällande rätten och har utan vidare öfverflyttats från den romerska. Schrewelius åberopar väl för berörda påstående KKLL. Köpm. B. 5: 1: "Köpir man Hors eller Koo, eller hwat thet är helzt som födhis af, klandas sidhan thet Fä som han köpt hafwer: Tha skal han Affödho hafwa som hafver föth, Ty at engin ma annars
  2. Texten anger fotnot, men sådan saknas.