omgifvande naturen. Vill man rätt sköta sitt tankelif och låta det obehindradt gifva sig luft, så bör man undvika utsigterna, och man välje då helst en allé att vandra fram och tillbaka uti. Jag hade uppnått mitt mål nästan innan jag visste ordet af; det var en mil uppe i skogen; det ställe man kallar Guldverket var ett alldeles tillfälligt mål. I verkligheten existerar ju intet sådant guldverk, och har ej heller någonsin existerat annat än i den fantastiske Bernt Ankers spekulationer och drömmar. I alla händelser är deraf nu ej mera i behåll än namnet och en hop usla kojor. Jag var redan halfvägs nere igen, och det var verkligen med ett slags missmod jag såg det ljusna i skogen, och att min lilla fjällvandring snart skulle vara slut. Sinnet var nu öppet för omgifningarna, vädret var vackert; ty det lilla molnet öfver bergspetsen deruppe, det var ju blott ett vackertvädersmoln! Grålle, min jagthäst — på hvarje stor gård hålles det alltid en sådan — snubblade ej alltför ofta, oaktadt han ej var fjällvan; jag beslöt derför att förlänga turen. Genom att följa en sidoväg till venster, som ungefär en half mil sydligare skulle stöta till stora vägen, kunde jag komma tillbaka längs elfven ända till färjstället, hvarigenom jag kom att beskrifva en halfcirkel. Men jag hade ej ridit långt förrän jag ångrade denna plan. Vägen, som syntes bra i början, urartade alltmera och slutade i en vanlig säterstig, eller en af dessa timmervägar, som blott begagnas om vintern. Den var på många ställen brant samt nästan otillgänglig, och det var tyvärr alltför säkert att den ej var den riktiga. Jag fortsatte den emellertid hårdnackadt, i hopp att den likväl skulle föra någonstädes, och som jag hade tillräckligt att göra med att hålla mig i sadeln
