Sida:Berzelius Bref 9.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


109

väl se bättre, då jag nu kommer på den med hydrothyonammoniak. Jag minnes at den första tantaliten vi analyserade i Fahlun gaf 8 V, p. c. af hvardera af jern- och manganoxiderna. — Men hvilken satans förargelse at icke få reda på tennmalmen! Det första analytiska försöket vi gorde var på en så ren tennmalm, at den efter bränning med caust[ikt] kali löstes alldeles i saltsyra och lemnade endast 2 p c. olöst, som dock äfven gaf tenn for blåsrör. — Jag har väl nu några små smulor tennmalm, men de förslå ej det mindsta. Jag måste således bedja Herr Assessoren vara god och leta up något mera. Kanske har directeuren någon bit, som kunde duga; vi få söka at ge honom något annat igen. Man bör nödvändigt taga hela analysförrådet af en enda bit, ty då man tar det af många, kunna de dels vara olika, dels kan en bit tantalit vara deribland. Om Hr Assessoren får något, som passar, så var god och låt rifva och slamma det. — Som jag föreställer mig at Hr Assessoren är nyfiken at blåsa på Finnbotantaliten, så skickar jag några smulor af den samma stuffen, som användes til analysen; de gifva tenn för blåsrör i stor ymnighet, och utan at morteln behöfves.

Saltet från Insjösänkningen har jag nu analyserat; det är at betrackta såsom en gemensam kristallisation af litet gips, b[it]tersalt, grön och röd vitril samt basisk jernoxid. Men rörande de 3 sednare är resultatet högst merkvärdigt. I den gröna vitriln (d. ä. sulpkas ferrosus) är syrans syre 3 gånger basens, men i den röda (sulphas ferricus) är syrans syre blott 2 gånger basens = FeC^-f 2SO8; men som jag ej vet at et sådant salt kan existera för sig sjelft, åtminstone ej löst i vatten såsom detta, så är det troligt at det gröna saltet äfven hör dit och at hufvudmassan af saltet är följande dubbelsalt (Fe02-h2S0») + (2FeO* -f 4SO3); så ät således i naturens verkstäder föreningar bildas, der sjelfva svafvelsyran i samma dubbelsalt är i en högre mättningsgrad med den ena basen än med den andra, hvarvid altid starkaste basen tar mästa syran, såsom händelsen är med kiseljorden