vanliga och närmast till hands liggande utvägen att bedöma en forskare efter hans utgivna skrifter. Gahns litterära bagage är nämligen ovanligt lätt. En i Uppsala 1770 tryckt avhandling med titeln: »Anmärkningar om författningar till befrämjande af god hushållning vid jernhyttor», en »Underrättelse om uppställning och nyttjandet af en förbättrad appareil för vattens aërerande. Upsala 1804» och en i Vetenskapsakademiens Handlingar för sistnämnda år införd uppsats: »Försök att stryka trähus med gladare färgor än den hittills nyttjade röda färgen» — se där allt vad han ännu vid 60 års ålder, då hans rykte sedan länge var stadgat, hade genom tryckpressens förmedling låtit komma till offentligheten! Och detta lilla rör, som man finner, uteslutande praktiska frågor. Men i ren kemi icke en rad!
Man ville emellertid veta, att han även på detta område icke varit alldeles overksam. Två rätt så betydelsefulla upptäckter tillskrevos honom allmänt: den ena, att den dittills som en egen »jordart» betraktade benjorden, d. v. s. benens oorganiska beståndsdel, i verkligheten utgöres av fosforsyrad kalk; den andra, att mineralet brunsten innehåller ett med kol reducerbart metalliskt ämne. Men om dessa upptäckter hade han själv icke offentliggjort något; de hade uteslutande blivit bekantgjorda genom Bergmans och Scheeles skrifter.
Först under de allra sista åren av sin levnad lät Gahn av Berzelius förmå sig att tillsammans med denne publicera några mineralanalytiska uppsatser, vilka återfinnas i Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi 1815—1818.
Gahn erbjuder alltså ett i nyare tid icke alltför vanligt exempel på att ett stort vetenskapligt anseende och inflytande låter förena sig med ett skäligen anspråkslöst författarskap. Såsom de till vår tid bevarade breven utvisa, saknade han ingalunda vad man kallar en ledig penna. Icke desto mindre var han genom hela sin läggning långt mera en det talade än en det skrivna ordets man. Det var under »okonstlade samtal» han helst meddelade sin rika erfarenhet åt andra. Genom denna sin »levande undervisning» påminner han i viss mån
