Det skulle kanske ej vara utan intresse för mina vänner af det vackra könet att höra något om engelskorna i sin operaklädning, det är i den bästa dräkt de hafva. Därom kan vara både mycket och litet att säga. Om jag finge nöja mig med att säga, att jag icke tycker om dem, så vore jag lättast ifrån det, men jag ser redan en liten mun färdig att säga; »Det är rätt väl för er, men huru äro de klädda?» — Nå, låt mig då försöka en beskrifning. Jag skall börja med hufvudet. Hufvudena äro i allmänhet likaså särskildt klädda utpå som utstyrda inuti; jag kunde icke finna något särskildt rådande mod för hårets klädsel. Däremot har resten af deras klädnad en öfverensstämmelse, som gör, att då man beskrifvit en, har man beskrifvit alla. För att icke bedraga mina hemmavarande svenska vänner af det älskvärdare könet med falska underrättelser eller misstag i ett så viktigt ämne, så ansåg jag det bäst att vända mig till en dam för att få autentiska upplysningar. Tillfället dröjde icke länge. Under det jag i allsköns enfald betraktade en dålig balett, tog en dam plats bredvid mig… Mitt ändamål är vunnet, tänkte jag, och hon skall gifva mig besked. Jag frågade henne således om baletten, hvilken hon ej tyckte om… och tog mig den friheten att för henne berätta min längtan att kunna med värdighet och sanning svara emot några utmärkt älskvärda främmande damers önskan att veta närvarande mod i engelska damers klädedräkt. Hon syntes ej missnöjd med förtroendet och gaf mig följande underrättelse, som jag, så långt mitt minne räcker till, skall söka ord för ord afskrifva. »Ni vet», så begynte hon, »att vår gorge är en af våra förnämsta prydnader. Sättet att presentera den för ert kön på ett sådant sätt, att den skulle väcka uppmärksamhet, har alltid utgjort ett hufvudstudium i vår klädedräkts anläggande. Sedan man en tid sökt göra sig så lik naturen som möjligt, fann man snart, att detta ej kunde vara det rätta, dels emedan alla just ej kunde begagna sig däraf såsom en särdeles prydnad
