middagen åt oss tillreddes, gingo vi med vår ledsagare upp till la coupe, som ligger strax bredvid staden, och som själfva staden är byggd på lavan, är uppvägen dit icke särdeles hvarken brant eller lång. Däremot är berget från de andra sidorna både ganska högt och tvärt uppstigande. Kratern är ganska stor och något aflång, men reguliär. Lavan har gått ut vid ovalens östra ända och där bortfört en del af brädden, så att man genast kommer in på dess botten. Den är gräsbeväxt och bär en skog af kastanjeträd (marronniers), så att man ej så väl ser dess utsträckning och form. Vi uppstego därföre på kraterns brädd, som var mycket öfver trädens toppar, hvarifrån kratern till sin form och utsträckning presenterade sig ganska redigt. Vi gingo på kanten rundt omkring och märkte, att innan lavan hunnit bryta sig ut för ena ändan, hade den stigit upp i kratern och begynt rinna öfver; den hade därvid stelnat på kanterna, och de stelnade skorporna blefvo sedan där kvarliggande, då resten flöt bort genom öppningen. Allt detta ligger så klart för ögonen, att man ej kan undgå att genast inse det. Lavan delade sig utför bergets fot i tre couléer, en rätt fram och en på hvar sida, men som stupningen på sidorna var för liten, så gick den hufvudsakligast rätt fram och fyllde dalen, ända tills den stannade mot den äldre couléen från Souliol. — Nedanom berget framkommer en springkälla, hvilken man nyttjar till brunnskurer. Den var starkt kolsyrehaltig, föga järnhaltig och kall. Dess vatten bildar en ständigt flytande, fingerstjock stråle. Vi lägrade oss därbredvid och drucko tre eller fyra läderbägare fyllda hvar och en. Det var nära mättadt med kolsyra och utgjorde den angenämaste förfriskning vi kunde få. En arbetare kom med en butelj för att hämta dricksvatten, och han tömde först 1½ butelj på stället, innan han definitivt fyllde den för att aftåga. Han yttrade samma smak för kolsyrevatten som vi och pratade mycket om vattnet, som vi ej kunde förstå. — Vid vår middag presenterade man oss till dessert mogna päron.
