Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/400

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
384
ANMÄRKNINGAR

af Pasch erhålla mineralet i fråga, hvarför han i överensstämmelse med Berzelii begäran låtit söndersåga dennes stuff. Uppgiften, att manganiten år 1818 skulle varit »alldeles obekant» för pariser-mineralogerna, förefaller något tvifvelaktig, då de Lisle beskrifvit detta mineral redan 1772 under namn af »manganaise cristallisé». Äfven Hauy anför i sin Traité de mméralogie IV (1801) en vattenhaltig »manganése oxydé métalloide», hvilken af senare mineraloger (Dana) uppfattats såsom identisk med manganiten.

102. Berzelius afser härmed antagligen den nyssnämnda Traité de minéralogie, hvaraf en posthum 2:a upplaga utkom 1822—23, omedelbart efter Hauys död.

103. Berzelius var sedan 1816 jämte Gahn och geschwornern Eggertz m. fl. delägare i en vid Gripsholm belägen fabrik för tillverkning af svafvelsyra, blyhvitt, ättika och andra kemiskt-tekniska produkter. Palmstedt var disponent vid denna fabrik, jfr Själfbiogr. s. 69, 196.

104. Alicante-sodan framställdes i Spanien ur askan efter strandväxter och exporterades ännu vid 1800-talets början i stora massor till Frankrike och England. Anmärkningsvärdt är, att teorien för den här af Berzelius beskrifna Leblanc‘ska sodaprocessen, som alltsedan 1790-talet praktiskt tillämpats i Frankrike, ännu så sent som 1818 tyckes hafva varit tämligen främmande för de ledande pariserkemister, med hvilka Berzelius umgicks. Att metoden i Sverige äfven till namnet måtte hafva varit så godt som alldeles okänd vid denna tid, framgår af de uttryck, med hvilka den i brefvet omtalas.

105. Drottning Desideria af Sverige och Norge vistades som bekant i den franska hufvudstaden från 1811 till 1823, hvilket sistnämnda år hon i sällskap med den nyförmälda kronprinsessan Josefina återvände till Sverige.

106. Med »de båda kurirerna» åsyftas norrmännen Due och Mansbach, äfven omtalade i Själfbiogr. s. 81.

107. Ifrågavarande skrift, som öfversattes af f. d. pastorn Catteau-Calleville och efter dennes under arbetet inträffade död öfversågs af professorn vid École des mines, Brochant de Villiers, utkom samma år (1819) hos förläggaren Mequignon-Marvis, Paris, under titeln »Nouveau Systéme de