IV
min permissionsansökan, hvarvid kungl. majestät täcktes i nåder gifva mig 8,000 livres tournois till ett års resekostnad.» Allt syntes nu vara i ordning, och affärden utsattes till den 4 mars. Men Berzelius hade icke tagit med i räkningen den kraftfulla hand, som nu länkade Sveriges öden och som snart skulle på ett landsfaderligt sätt ingripa äfven i hans enskilda angelägenheter. Den 5 mars är han ännu kvar i Stockholm och skrifver därifrån: »Min resa blir på kronprinsens befallning uppskjuten till slutet af april, och det står i vida fältet, huru det då kommer att gå, ifall våra tvifvelaktiga ställningar icke fått en mera deciderad tournure», härmed uppenbarligen anspelande på de hotande förvecklingarna mellan Sverige och Napoleon. Berthollet, som inbjudit Berzelius att bo hos sig i Arcueil, vidtar emellertid i Hamburg alla åtgärder för att tillförsäkra sin väntade gäst fri passage genom de af franska trupper besatta områdena, och resan tyckes i början af maj ändtligen närma sig sitt förverkligande. Då underrättar Berzelius den 11 i samma månad sin korrespondent, att han »icke får resa åt Frankrike men väl har löfte att resa till London». Åter förflyta ett par veckor i oviss förbidan. Förbudet är nu icke längre så kategoriskt, det heter i ett följande bref: »Till England — eller till Frankrike. Det är ännu ej afgjordt till hvilketdera.» Slutligen beger sig Berzelius till Örebro, då samlingsplats för 1812 års urtima riksmöte, för att af kronprinsens egen mun få erfara sin bestämmelseort; han skildrar sin audiens i följande ordalag: »Hans kungl. höghet emottog mig här ganska nådigt, och ehuru han ganska uttryckligt lät mig förstå, att han ej gärna ville, att jag skulle resa till Frankrike, tillade han: Cependant, si vous insistez, il faut vous
