| De wise männen från österlandet. | Mattei Evangelium. | Kap. 2. | 15 |
är ingalunda den minste bland Judas furstar; ty af dig skall utgå en furste, som skall wara en herde öfwer mitt folk Israel”. Mik. 5: 2. Joh. 7: 42.
Betlehem i Judeen, se v. 1, icke Betlehem i Sebulon. Genom profeten Mika hade Herren uppenbarat, att Kristus skulle födas i Betlehem, och Matteus anförer denna profetia så, att han tillika förklarar den. Betlehem war till omfånget liten och ringa, för att wara en stad, men den war ingalunda liten eller den minsta bland tusenden eller familjerna och deras stamfurstar i Juda, utan twärtom den upphöjdaste, såsom utsedd till salighetshöfdingens födelseort. Den utlofwade fursten skulle wara en herde öfwer sitt folk. Till Jesu konungaembete hörer hans kärleksrika herdewård.
7 Då kallade Herodes hemligen de wise männen till sig och sporde dem noga om tiden, då stjernan syntes,
Hemligen kallade Herodes de wise männen, på det icke folket måtte märka, att någon fråga efter Messias war gjord.
8 och sände dem till Betlehem och sade: Faren åstad och forsken noga efter barnet, och när I hafwen funnit det, så underrätten mig derom, att äfwen jag må komma och tillbedja det.
Herodes dolde sitt arga uppsåt, för att hos de wise männen icke wäcka misstroende. Han skickade ingen med dem, för att icke wäcka uppseende.
9 När de hade hört konungen, foro de åstad, och se, stjernan, som de hade sett i östern, gick framför dem, till dess hon kom och blef stående öfwer det ställe, der barnet war.
De foro åstad utan att låta sig förwillas eller uppehållas af de skriftlärdas likgiltighet. Stjernan hade en tid icke för dem warit synlig. Herren wille, att de skulle forska i Jerusalem efter Messias, på det Herodes och Judafolket måtte få anledning till eftertanke.
10 Och när de sågo stjernan, blefwo de mycket glade
11 och gingo in i huset och sågo barnet med Maria, dess moder, och föllo ned och tillbådo det och öppnade sina förråd och framburo åt det skänker, guld, rökelse och myrra. Ps. 72: 10. Es. 60: 6.
De sågo ingen yttre konungslig prakt och ära omkring detta barn. Likwäl tillbådo de honom (Maria tillbådo de icke). Deras tillbedjande kunde således icke åsyfta, att de wille hylla honom såsom jordisk, utan såsom andelig konung. Då man hyllade en konung, så war det brukligt att medföra skänker, 1 Sam. 10: 27, och inför Herren fick ingen komma tomhänd. 2 Mos. 23: 15.
I profetiorna war förkunnadt, att hedningaren skulle föra skänker till Messias. Es. 60: 6. Ps. 72: 10. Dessa profetior började nu gå i fullbordan och skola widare fullbordas, till dess alla folk hylla, tillbedja och tjena den himmelske konungen. Ps. 2: 12. Genom dessa dyrbara gåfwor erhöllo Josef och Maria hwad de behöfde, ty de woro fattige. Det är förundranswärdt, men ganska trösteligt, att han, som war rik och blef fattig för wår skull, emottog understöd af fromma hedningar i sin späda barndom. — Guld, rökelse och myrra woro wanliga skänker. Här kunna dessa gåfwor äfwen i andelig betydelse tillämpas, såsom trons guld, 1 Petr. 1: 7, bönens rökelse, Ps. 141: 2. Upp. 5: 8, och en sann bättrings och tålamods myrra, Ps. 45: 9. Hög. w. 1: 13.
12 Och sedan de hade fått uppenbarelse i en dröm att icke återwända till Herodes, foro de en annan wäg till sitt land igen.
13 Men när de hade farit bort, se, då uppenbarades en Herrens ängel för Josef i en dröm, sägande: Stå upp och tag barnet och dess moder med dig och fly till Egypten, och war der, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.
Så öfwades Josefs och Marias tro.
14 Och han stod upp och tog med sig barnet och dess moder om natten och for bort till Egypten
I Egypten bodde på den tiden många Judar.
15 och war det intill Herodes’ död, på det att det skulle fullbordas, som war sagdt af Herren genom profeten, som sade: ”Utur Egypten har jag kallat min son”. 2 Mos. 4: 22. Os. 11: 1.
Af denna, ur Os. 11: 1 hemtade, profetias anförande och tillämpning här är det tydligt, att Israels utgång utur Egypten war en förebild af Jesusbarnets återkomst derifrån. Från den egyptiska träldomstiden kallas Israel Guds förstfödde son. (2 Mos. 4: 22). Så äro ock orden hos Osea att förstå, att Gud kallat Israel sin son, från den tiden han utfört honom ur Egypten. Men den höga benämning, egendomsfolket här får, tillkommer i egentligaste mening den enfödde, på hwilken alla löften hänsyftade. Genom honom öfwergår detta namn på de trogna, det andeliga Israel, nya testamentets församling. Äfwen de måste i andelig mening göra en wandring till och från Egypten, deras tålamod och tro måste under allahanda wederwärdigheter pröfwas. För öfrigt kan Jesu wistande i Egypten anses såsom ett förspel till kristendomslifwet i detta land. I kristendomens första tider uppstod nemligen här en blomstrande församling. Genom swåra förföljelser blef den sedermera förstörd. Men i en framtid skall åter ljuset uppgå öfwer Hams mörka land och skina klarligen. Es. 19: 25.
16 När du Herodes såg, att han
_019.jpg&oldid=341031){kind=link}