| Johannes döparen. | Mattei Evangelium. | Kap. 3. | 17 |
både hos profeterna i det gamla och hos evangelisterna i det nya testamentet: hos profeterna tydde det talesättet på en framtid, icke sällan just den messianska framtiden; hos evangelisterna nyttjas det merändels, när de öfwergå från en sak till en annan, utan att närmare bestämma tidsföljden. Johannes, döparen, förelöparen, hade redan börjat och en tid fortsatt sin dubbla werksamhet att predika och att döpa och sålunda bereda wäg för Messias, som nu framträdde. — Judeen hade flera öknar. I en af dessa wistades nu Johannes. Det bestämda uttrycket, i Judeens öken, torde emellertid afse en bestämd öken, måhända bekant såsom den, i hwilken flera af gamla testamentets profeter tidtals uppehållit sig, och såsom den, i hwilkens grannskap profetstäderna woro belägna. Dermed menas då utan twifwel öknen wid Jordan och Döda hafwet, der, hwarest Israels folk fordom under Josuas anförande gått öfwer till Kanaans land. Det skulle nu blifwa under Johannes ett andeligt öfwergångsställe för dem, som anammade hans bättringspredikan och döpelse.
2 och sade: Gören bättring, ty himmelriket är nära. Matt. 4: 17. Mark. 1: 15.
Det ord, som här heter gören bättring, heter egentligen ändren edert sinne. Utan denna sinnesändring frågar ingen efter det rike, hwari Kristus är konung. Det rike, som så länge warit wäntadt fjerranefter, är kommet nära. Himmelriket heter egentligen himlarnas rike. Det är det nåderike, som kommit med konungens, Messias’, ankomst: ty himmelen eller himlarne beteckna nåden, Davids wissa nåder (Es. 55: 3). Matteus skref i synnerhet för Judarne. Han hade derföre särskild anledning att utmärka Guds rike såsom himlarnas konungarike. Ty de fleste af Judarne wäntade sin Messias såsom en jordisk konung, och förberedde sig alltså på ett jordiskt konungarike, det han efter deras sinne och mening skulle upprätta. Detta jordiska sinne måste de ändra. Utan denna sinnesändring är en hwar fjerran från detta rike, som dock är så nära; och den werkas af Guds Ande med lagens upplysning, som wisar oss, att wi, sådane wi äro af naturen, äro utan rättfärdighet inför Gud och således stadde under lagens dom: du skall döden dö, fullkomligt obeqwäme för himmelriket. Med denna upplysning är det som lagen blifwer wår tuktomästare till Kristus, på det wi skola warda rättfärdiggjorda af tro, Gal. 3: 24, och genom tron ingå i himmelriket. Bättringens ändamål är att tukta och drifwa oss till Kristus.
3 Ty denne är den, om hwilken profeten Esais talade, då han sade: ”En ropandes röst i öknen: bereden Herrens wäg, gören hans stigar räta”. Es. 40: 3.
I Johannes’ döparens person wann således profetian (Es. 40: 3) sin fullbordan. Han utmärkes här såsom Messias’ härold och förelöpare. Det war ofta sed, att då en jordisk konung skulle framtåga, en härold sändes förut, som uppmanade folket att sätta de obanade wägarne i ordentligt skick. En sådan härold, en ropandes röst, war nu Johannes för den andelige och himmelske konungen. För honom, Kristus, Herren, som will hålla sitt intåg i menniskohjertan, banas den ojemna wägen och de krokiga stigarne genom den sanna bättringen.
4 Och Johannes hade kläder af kamelhår och en lädergördel om sina länder, och hans mat war gräshoppor och wildhonung. 2 Kon. 1: 8. Matt. 11: 8, 18. Mark. 1: 6. Joh. 1: 23.
Allt detta påminner om Johannes såsom den andre Elias. Mal. 4: 5. Han liknade den forne profeten Elias ej blott i inre ande och kraft, utan ock i sitt yttre lefnadssätt. Luk. 1: :&17. 2 Kon. 1: 8. Han bar således en grof klädnad, uppbunden af en grof gördel. Hans mat war gräshoppor, af hwilka wissa slag i österlandet åtos af det fattigare folket, och wildhonung, som dels af wilda bin, dels af wissa träds saft, är på somliga ställen ymnig i det landet. Hans dryck war endast watten, enär han, såsom en Guds nasir, ej skulle smaka win och starka drycker. Hans lif war således ett försakelselif, sådant det höfdes den store bättringspredikant, hwilken förberedde folket på salighetshöfdingens ankomst.
5 Då gick Jerusalem och hela Judeen och hela landet omkring Jordan ut till honom,
Jerusalem, det är en stor del af dess inwånare, och hela Judeen och landet kring Jordan, det är, många från alla derstädes boende slägter.
6 och de läto döpa sig af honom i floden Jordan, bekännande sina synder.
De läto sig döpas af honom i Jordan, i det de bekände sina synder. Judarne iakttogo då för tiden före offren wissa reningar eller reningsceremonier (Joh. 3: 25), hwilka kunde anses för ett slags dop. Men härmed bör Johannes’ dop icke förblandas. Ännu mindre eller lika litet med proselytdopet, hwarmed de hedningar, som öfwergingo till judendomen, blefwo upptagne till förberedelse för omskärelsen, likasom nyfödda barn blefwo twagna högtidligen på bestämd tid och under bön, innan omskärelsen skedde. Äfwen bland de gamle hedningarne war ett slags högtidligt barndop brukligt, och i detta dop erhöllo barnen sina namn för lifstiden. Men allt detta war ännu ingenting annat än menniskostadgar och wedertagna bruk, som ingalunda liknade Johannes’ döpelse till innehåll och betydelse. Icke heller bör Johannes’ dop ställas lika med det af Frälsaren instiftade döpelsens sakrament, ehuru det härtill utgjorde en öfwergång. Wi få icke förgäta, att wi wid Johannes’ döpelse ännu befinna oss på gamla testamentets ståndpunkt. I nya testamentets sakramentdop bekänna menniskorna Kristus; i Johannes’ bättringsdöpelse bekände de sina synder. Johannesdopet, sålunda skildt från andra döpelser, war dock grundadt på flera profetior, såsom, Hes. 36: 25, Sak. 13: 1 m. fl.
_021.jpg&oldid=310566){kind=link}