| 26 | Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. |
och förlossa. Detta har han gjort genom sin fullkomliga lydnad och laguppfyllelse. Han är således lagens ände till rättfärdighet för den, som tror. Rom. 10: 4. Men genom tron göra wi icke heller lagen om intet, utan wi upprätta lagen i trons kraft. Rom. 3: 31.
18 ty sannerligen säger jag eder: Förr än himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås, förr än allt har skett. Luk. 16: 17. 21: 33.
Det är så långt ifrån att Jesus skulle upplossa lagen, att han twärtom med ett högtidligt betygande förklarar lagens ewiga giltighet och bestånd i alla sina delar. Han säger det men ett sannerligen eller med det amen, som betyder de wissa orubbliga sanningen. Profeterna sade: så säger Herren. Apostlarne uttryckte sig wanligen: det står skrifwet. Kristus allena, såsom den sjelfständiga sanningen, betygar: Jag säger eder. Himmel och jord skola förgås, deras band skola brista. Men lagens band skall bestå oupplösligt. Den minsta bokstafwen i det ebreiska språket är iota. Flera bokstäfwer äro hwarandra så lika, att de blott åtskiljas genom en prick eller en liten krökning. Icke ett iota icke en enda sådan bokstaf eller prick, som tjenar till att sammanhålla lagen, skall förgås eller förfalla. Allt, det minsta med det största, är betydelsefullt, allt måste fullbordas. Allt är det skedt och och sker genom Jesus och i hans trogna. Rom. 8: 4.
19 Derföre, hwilken som upplöser ett af dessa minsta bud och lärer menniskorna så, han skall kallas minst i himmelriket; men hwilken som håller och lärer, han skall kallas stor i himmelriket; Jak. 2: 10.
Bland Judarnes skriftlärde funnos de, som delade buden i större och mindre. De minsta buden blefwo sålunda ansedda för obetydliga, likgiltiga. De, som så gjorde och lärde, upplöste Guds bud. Men såsom Guds bud ansågos och behandlades af dem, blifwa de sjelfwe ansedda och behandlade af Gud. Hwad de kallade somliga af Guds bud: de minsta, det blifwa de sjelfwa kallade: de minste i himmelriket. Men detta innebär, att de icke skola inkomma i härlighetens himmelrike; ty der finns ingen öfwerträdelse af Guds ord och bud. Stor eller högt aktad blifwer åter den, som i sitt görande och lärande bewisar, att han högt aktar alla Guds bud såsom stora och wigtiga.
20 ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke öfwergår de skriflärdes och fariseernas, skolen I icke inkomma i himmelriket. Matt. 23. Luk. 11: 39 f.
Egentligen: Om eder rättfärdighet icke öfwerflödar mer än de skriftlärdes och fariseernas. Wid de sistnämnda orden är uttrycket rättfärdighet icke tillagdt, ehuru det förstås derunder. Hwad fariseerna kallade rättfärdighet förtjenade nemligen icke detta namn. Likwäl berömde de sig af en sådan rättfärdighet, som icke blott motswarade lagens kraf, utan äfwen öfwerflödade och således örwergick hwad Guds lag äskade. Detta öfwerflöd eller dessa öfwerloppsgerningar bestodo hufwudsakligen i menniskostadgar. Till ett så förwändt sinne kunde de endast komma genom ett ytligt betraktande af lagens bokstaf. Derföre måste wår rättfärdighet öfwerflöda mer än deras. Huru mycket? Utan twifwel så mycket mer, som den rättfärdighet, hwilken kommer af tron, öfwergår den, hwilken kommer af lagens werk. Ty med den senare, huru öfwerflödande den må synas, kommer ingen in i himmelriket, som endast är öppet för tron.
21 I hafwen hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke dräpa; men hwilken som dräper, han skall wara skyldig under domen”[1]. 2 Mos. 20: 13. 5 Mos. 5: 17.
22 Men jag säger eder: Hwar och en som förtörnas på sin broder, han skall wara skyldig under domen, och hwilken som säger ”raka”[2] till sin broder, han skall wara skyldig under stora rådet, och hwilken som säger: ”dåre”, han skall wara skyldig till eldens helwete. Ps. 4: 5. 1 Joh. 3: 11, 23.
I dessa och följande verser wisar Kristus genom exempel, hurudan de skriftlärdes och fariseernas rättfärdighet war såsom oduglig, och hurudan den rättfärdighet måste wara, hwilken lagen werkligen kräfwer. Exemplen, hemtade från tillämpningen af femte budet, äro de först framstående. De finare brotten mot detta bud woro de mest utöfwade och minst aktade. Lagen och profeterna förelästes styckewis offentligen alla sabbater. ”I hafwen då t. ex. hört, att det är sagdt till de gamle, fäderna ända från Moses’ tid: du skall icke dräpa.” Rätt så. Det är Herrens bud. Men huru hade det af de skriftlärde och fariseerna blifwit förklaradt och tillämpadt? Så, att endast den grofwa gerningen räknades för dråp, och efter dess mer eller mindre swåra beskaffenhet beifrades inför en högre eller lägre domstol. Kristus förklarar det annorlunda, såsom det låg i andan af lagen. ”Men jag säger eder.” Kristus talar således icke något nytt i motsats till Moses, utan i motsägelse till den oandeliga tolkningen af hans bud. Detta sker här med afseende på trenne hufwudsakliga fall: 1:o Wissa brott afdömdes wid de judiska underdomstolarne. En sådan domstol kallas här domen. Den hade tjugutre bisittare, i städerna eller på de orter, som räknade mer än 120 inwånare. Att wara skyldig under domen innebar således det, att wara saker till ett brott, som inför en sådan underdomstol borde beifras och afdömas. Dertill hörde äfwen dråp. Men Kristus säger, att dit hörde, enligt Guds lag, andeligen och rätt fattad, icke blott det grofwa dråp, som werkställes med handen, utan äfwen det fina, som sker i hjertat. Således
_030.jpg&oldid=347230){kind=link}