| 32 | Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 6. |
kan utgjuta sitt hjerta för Gud. De österländska öfwerkamrarne woro tillika förråds- eller förwaringsrum. Så måste ock bönekammaren wara, der den bedjande menniskan innesluter sig, att hon förwarar sitt hjerta för egenkärleken. Egenkärleken är en tjuf, för hwilken hjerte- och kammardörren bör wara tillsluten. Den beröfwar henne eljest det nådesgoda, hon skulle förwara och genom bönen få förökadt, samt hela den nåde-lön, hwarmed Gud will wedergälla den ödmjuke och fördolde bedjaren.
7 Och när I bedjen, skolen I icke wara mångordige såsom hedningarne; ty de mena, att de skola blifwa hörde för sina många ords skull.
Att wara mångordig heter egentligen: att pladdra genom ofta upprepande af samma ord. Så gjorde hedningarne wid sina böner. De bådo alltså, och hade mångtaliga böner likasom mångfaldiga gudar. Men deras gudar ”hafwa öron och höra intet”. Likwäl trodde de sig kunna med det idkeliga upprepandet af samma ord beweka dem både att höra och bönhöra. En sådan mening låg till grund för ropet ”Baal, hör oss”. 1 Kon. 18: 26. Jemför Ap. G. 19: 34. Likasom nu desse bedjande hedningar blefwo jemmerligen bedragne, så är de Kristnes sjelfbedrägeri icke mindre stort, hwilka mena, att de skola för sina många eller ofta upprepade ords skull warda hörde af Gud. Ett sådant sjelfbedrägeri är särdeles allmänt i den romersk-katolska eller påfwiska kyrkan. Det bönesätt, Kristus bestraffar såsom en stor synd, är i den kyrkan till och med ansedt för ett förtjenstfullt bruk. De äro mångordiga i bokstaflig mening, alldeles ”såsom hedningarne”. Ty de göra helgonen till afgudar, och ställa äfwen till dem sina böner, Särdeles är jungfru Maria ett afgudiskt föremål för den katolska wantron. De hafwa sina rosenkransar och radband, efter hwilka de ända till 150 gånger upprepa sitt Ave Maria. Och när de bedja till Gud, sker det wanligen på samma sätt. Sjelfwa bönen Fader wår, således just den bön, hwilken Kristus uppstält mot den hedniska mångordigheten, missbrukas derhän. För en sådan kyrka med denna och andra dess widriga gerningsläror, måste derföre en hwar wakta sig, som will lyda Jesu ord och rädda sin själ. Men böneord utan andakt äro idel skrymteri, som, ty wärr! äfwen i wår kyrka är wanligt.
8 Waren fördenskull icke like dem; ty eder Fader wet hwad I behöfwen, förr än I bedjen honom.
Gud behöfwer icke wår bön, men wi behöfwa Guds nåd. För att uttrycka detta wårt behof, är bönen sjelf ett behof för oss. Men Gud wet, att allt detta, som wi bedja om, göres oss behof. Han behöfwer således icke först underrättas derom, såsom ett hedniskt sinne med sin mångordighet menar.
9 Derföre skolen I bedja sålunda: Fader wår, som är i himmelen! Helgadt warde ditt namn; Luk. 11: 2 f.
Faderwårsbönen innehåller i en kort och skön sammanfattning allt hwad wi behöfwa bedja om. Dess 7 bönepunkter äro ock stälda just i den ordning, i hwilken bönen bör ske. De främst stälda åkallelse-orden äro de härligaste uppmuntringsord: i ordet Fader höra wi den egentliga uppmuntringen till tro; i ordet wår uppmuntringen till kärlek, och ordet som är i himmelen uppmuntrar till hopp. Ty wi skola bedja såsom Guds barn förtröstansfullt, med och för hwarandra om allt himmelskt, andeligt och lekamligt godt. Hwad särskildt det lockande ordet Fader beträffar, så förekommer det ytterst sparsamt i gamla testamentet. Desto rikligare i det nya, sedan Sonen förklarat Fadrens namn. I Jesu namn skola wi alltså bedja till Fadren, såsom ock endast den kan rätt barnsligt bedja, som tror på Sonen. — Det första wi då hafwa att önska och bedja, är att Guds namn må warda helgadt d. ä. äradt och prisadt. Med Guds namn förstås a) alla Guds egenskaper; wi bedja således, att dessa må prisas hos oss, att Gud må af oss hållas för allt han i sig sjelf är och om sig i ordet uppenbarat; b) Guds ord; derföre säger Luther, att Guds namn helgas när Guds ord rent och klart läres och efterlefwes; i denna första bön inneslutes alltså förbönen i synnerhet för läroståndet; c) särskildt Guds Fadersnamn, eftersom wi lära bedja: Fader wår; och det helgas, när wi barnsligt bedja och ”såsom Guds barn egnar, heligt lefwa.”
10 tillkomme ditt rike; ske din wilja, såsom i himmelen så ock på jorden;
Guds rike är nådens himmelrike, af Jesus förwärfwadt och kungjordt. Det kommer med ordets rena predikan. Det kommer till oss, när ”wi här genom Guds Andes nåd sätta tro till Guds ord”. I denna bön bedja wi alltså om tron och Andens gåfwa. Guds rike skall ock komma dit, der det ännu icke kommit, äfwen till andra, än oss, ja, äfwen till de mörka hednalanden. I denna bön inneslutes således särskildt förbönen för hedningarne. — Der Guds wilja sker hos oss, der blifwer himmelen afbildad på jorden. Men Guds wilja sker hos oss i samma mån, som wår egen wilja försakas. Såsom nu detta sker genom en daglig helgelse eller förnyelse, så innesluter denna bön särskildt förbönen för alla heliga bröder.
11 wårt dagliga bröd gif oss i dag;
Wårt dagliga bröd, ”hwaraf behofwet alltid sträcker sig från den närwarande till den påföljande dagen”. Denna bön om det lekamliga goda, i hwilken wi hufwudsakligen bedja om ett förnöjsamt sinne med det som Gud gifwer, är stäld midt emellan de öfriga bönerna, att wi må se, huru wi först och sist skola bedja om det andeliga; ty då få wi, och då kunna wi äfwen i en rätt trostillförsigt bedja om det timliga. Till det lekamliga brödet hörer ock, enligt Luthers förklaring, ”en god, trogen öfwerhet”. I denna bön manas wi således att särskildt hålla förböner för konungen och alla öfwerhetspersoner. 1 Tim. 2: 1, 2.
12 och förlåt oss wåra skulder, såsom och wi förlåta dem oss, skyldiga äro;
Wåra skulder äro wåra synder. Men såsom det är Guds barn, som bedja, så är det om den
_036.jpg&oldid=347244){kind=link}